Alma Pöysti: Med Tove i bagaget

Skådespelaren Alma Pöysti har fått agera Tove Jansson i flera olika sammanhang under senare år – på Svenska Teaterns scen 2016 och i filmen TOVE som i dagarna utsetts till Finlands Oscarsbidrag. Pöysti är också läsarrösten i Tove Janssons ljudböcker. Här skriver Alma om sitt förhållande till Toves böcker genom åren.

Min resa med Tove Jansson sträcker sig tillbaka till mitt första levnadsår 1981. ”Vad tror du att det hände sen-boken” – som den kallades hos oss – lästes ivrigt av mina föräldrar och medan jag tuggade på boken lyssnade jag villigt och lät mig fängslas av de starka bilderna som var så fulla av detaljer. De utskurna hålen i sidorna utmanade både nyfikenheten och tålamodet – det gällde att vara försiktig och inte slita sig fram till nästa blad. Sidorna tejpades efter hand …

Ord som bummelstenar, Gafsa, skurk och hattifnatt blev naturliga inslag i mitt språk, och parallellt med att vår familj växte sig större (det kom en liten bror, en blodhund, två kattor och så småningom en liten syster) introducerades också fler av Toves böcker: Vem ska trösta Knyttet gjorde entré, tätt efterföljd av Den farliga resan, Trollkarlens hatt, Muminpappans memoarer, Farlig midsommar och Sommmarboken. Familjen (inklusive far- och morföräldrar) läste och läste, vi skrattade och grät, ibland tätt hopkrupna i en säng, ibland utspridda i en liten stuga eller en segelbåt. Jag tror vi alla tilltalades av det anarkistiska i böckerna – äventyren och katastroferna, humorn och allvaret som tvinnade sig om varandra.

Jag tror vi tilltalades av det anarkistiska i böckerna.

I mitt språkliga DNA ingår ännu många ord och uttryck som kan härledas till Tove: Rafistulera! Ohemult! Förfärligt roligt! Ödesnatten! Förmårrat! Toves sätt att säga HEMSKT om det mesta är underbart – någonting kan vara hemskt lustigt eller hemskt farligt. “Vänta på mig, annars tror jag att jag kräks!” blev ett stående uttryck i vår familj.

Det var något friskt i att läsa om flickor som var på “ett fasansfullt humör” eller om hur “varenda knytt har rätt att vara ilsket”. Små varelser måste lära sig och våga vara arga för att bli synliga. Inte helt vanligt i barnlitteratur. Genom Toves berättelser lärde jag mig också om mer avancerade företeelser som ironi (Det osynliga barnet), blyghet (Knyttet), depression (Pappan och havet) och vikten av att bli sedd och få ett eget namn (Titioo). Komplicerade saker som genom Toves beskrivningar blev begripliga och hanterliga, även för ett barn.

Det är en konst att skriva med enbart de nödvändiga orden.

Jag är hemma i Toves landskap, det ingår i mitt bagage och det bor i min ryggmärg. Toves lustfyllda och kreativa språk upphör inte att fascinera mig. Hon leker och samtidigt driver med olika litterära uttryck som noveller, tecknade serier, memoarer, blankvers och hexameter. I novellerna hittar jag stråk av sorg och djup klokskap om människan, hennes längtor och tillkortakommanden. Det finns ofta en sorts melankoli i novellerna som ömt slår an på mina egna strängar. Sköra saker som inte ska förklaras eller exponeras för mycket, men som genom igenkännandet ger tröst. Det är en konst att skriva med enbart de nödvändiga orden och Tove gör det mästerligt.

Att läsa Toves brev gör mig på så gott humör! Hon är rak, ärlig, generös och rolig, rannsakar och kritiserar både sig själv och andra, uppmuntrar och skäller. Osentimentalt! Hon drar sig inte heller för att vara fånig, lekfull eller tröstande, eller för att rita in bilder. Även i breven får jag syn på vilken människokännare hon är, i sina beskrivningar av de sociala komplikationernas balansgång bland vänner och familjemedlemmar.

Vid det här laget har jag nog läst det mesta av och om Tove. Hennes världar är ofantligt rika och fulla av upptäckter. Det är ibland svårt att veta var gränsen mellan fantasi och verklighet går, de är så tätt sammanvävda. Men det kanske inte är viktigt? Jag blir inte färdig med Tove – behöver inte, vill inte. Ibland blir det inflation. Då tar jag en paus.

Jag blir aldrig färdig med Tove.

En människa som kommit att bli så älskad över både generationer och landsgränser för med sig vissa utmaningar när hon ska beskrivas. Jag vill vara varsam med att påstå för mycket, med att säga “så här är det “ eller “såhär menade Tove” – alla har rätt att få vara i fred med sina tolkningar, och Tove lånar sig till många behov.

Jag kan också tycka att det är uppfriskande med folk som inte har någon relation till mumintrollen överhuvudtaget eller rentav är avogt inställda till dem. Jag vill inte heller fördöma nytolkningar av hennes skapelser, även om de inte alltid råkar tilltala just mig. Ingen har ensamrätt till hennes verk och Tove behöver ingen försvarsadvokat – hennes integritet står sig, oberoende av trender och nytolkningar. Däremot tycker jag det är HEMSKT roligt att nya generationer över hela världen fortsätter upptäcka Tove och ta henne till sig, trots att tider och värderingar förändras. Det är inget mindre än storartat!

______

Alma Pöysti, född 1981, är skådespelare verksam i Finland och Sverige. Alma spelar huvudrollen i Zaida Bergroths film om Tove Jansson, som nu går på biograferna i Finland och får sin Sverigepremiär februari 2021.

Alma Pöysti gör huvudrollen i spelfilmen om Tove Jansson

Kira Schroeder

Sophia Jansson: ”Filmen gjorde Tove levande för mig”

Sophia Jansson

Premiär för TOVE – läs böckerna som ledde till filmen!

Förlaget

Internationellt intresse för filmen om Tove Jansson

Kira Schroeder

TOVE har setts av 100 000: “Oscarsnominering …

Förlaget

Så här lästes böcker i Tove Janssons familj

Sophia Jansson