I det lilla begravningskapellet flöt aprilljuset in genom färgat glas och dämpades och Vanja hörde sig själv ställa frågan som hon hade ställt Vinnie för några år sedan; hur känns det riktigt det där heroinet? Som att komma hem, svarade Vinnie. 

ENDAGSROMANEN BLEV ETT begrepp med 1900-talsmodernismen. I Emma Juslins imponerande comeback är tidsrymden ännu kortare – allt utspelar sig under en begravningsgudstjänst. 

Man hinner minnas mycket under en gudstjänst, både egna minnen och andras. Syskonen Vanja och Vinnie växte upp i ett kargt jordbrukarhem på den nyländska landsbygden. Pappa Erik gjorde sitt bästa: skötsam, flitig och förtvivlad försökte han hålla ihop familjen. Mamma Darja drömde om att bli en stor konstnär, men satt mest och tittade på teve, drack (ur flaskor med renar på) eller sov bort dagarna. 

I tonåren försökte Vanja hitta svaret på vart fjärran släktingar försvann under Sovjettiden och varför mormor Svetlana förvarade en staty av Mannerheim i linneförrådet. Vinnie i sin tur försökte hitta ett fotfäste i tillvaron. 

”Gå du först så kommer jag sen”, brukade Vanja säga till Vinnie när de skiljdes åt som barn, omedveten om framtidens slutgiltiga farväl.

Juslins vackra text handlar ändå mer om livet än om döden: Medan Vanja betraktar den billiga kistan sitter hennes son Frans och skruvar sig i kyrkbänken: ”Mamma, börjar det snart?” 

Verket är imponerande i sin skildring av de känslor av skuld, vanmakt och ilska som förlusten ger upphov till – och som inte sviker det akuta, men ofruktsamma, behovet att försöka förstå.
HBL

Det högstämda varvas med det vardagliga, nutid med dåtid, på ett välavvägt och lyhört sätt. Ibland kan det bli dråpligt, ibland obekvämt, ibland smärtsamt, ibland lustigt – som livet självt.
Svenska Yle

Hon är oerhört säker, har språklig träffsäkerhet. Olyckliga familjer, syskonskap, konstnärliga ambitioner och ordglädje finns i alla Juslins böcker.
Lysmasken