Det hemliga budskapet i Mymlans namn

I den andra delen av vår serie om queera teman i Tove Janssons liv och verk tar vi en titt på de mångfasetterade könsrollerna i Mumindalen och vilken koppling de har till Tove Janssons liv. Vi berättar bland annat om bakgrunden till Mymlans namn och får lära oss finlandssvensk slang från 1950-talet.

Tove Janssons kärlek till Vivica Bandler, som vi skrev om i den första delen av den här serien, letade sig också in i muminberättelserna i form av duon Tofslan och Vifslan som gör entré i boken Trollkarlens hatt.

En tidig morgon i början av augusti kom Tofslan och Vifslan gående över berget, ungefär på samma ställe där Sniff hade hittat Trollkarlens hatt. De stannade på toppen och tittade ner över Mumindalen. Tofslan hade en röd mössa på huvudet och Vifslan bar på en stor kappsäck. De hade kommit en mycket lång väg och var ganska trötta. Under deras fötter bland björkar och äppelträd steg morgonröken ur muminhusets skorsten. En röksla, sa Vifslan. Man kokslar nånting, sa Tofslan och nickade. Så började de vandra ner i dalen medan de samtalade på det märkvärdiga sätt som är eget för alla Tofslor och Vifslor. Det begreps ju inte av alla men huvudsaken var att de själva visste vad det var fråga om.
(Trollkarlens hatt, 1948)

Tofslan och Vifslan talar ett eget hemligt språk med samma påhittade formuleringar som Tove och Vivica använde i sin brevväxling. De bär på en stor hemlighet, den magnifika Kungsrubinen, som strålar sitt röda ljus långt ut i universum. Det är inte långsökt att läsa detta som en allegori för Toves och Vivicas förbjudna kärlek.

Tofslan och Vifslan blev manligare 

I den ursprungliga svenskspråkiga boken Trollkarlens hatt kan man läsa in en koppling till Toves och Vivicas namn i Tofslan och Vifslan, där de första stavelserna i karaktärernas namn matchar stavelserna i Toves och Vivicas förnamn.

Ur ett könsperspektiv är det anmärkningsvärt att den engelskspråkiga översättningarna, Thingumby and Bob inte är lika könsneutrala som de svenska förlagorna – speciellt Bob har en rätt maskulin ton. Dessutom bibehåller den engelskspråkiga översättningen inte referensen till Toves och Vivicas namn.

Vifslan. Vet du att jag har fått en ny, egendomlig känsla av att »komma hem» när jag går till ateljén. Hem till dig. Naturligtvis kan där finnas ett brev, och din kedja hänger vid min huvudgärd. Jag betraktar den innan jag somnar och när jag vaknar, och håller den i handen när jag är ledsen.
(Tove i ett brev till Vivica Bandler 3.1.1947)

Kramsla mig i kväll – du tyckslar ju om mig inte sant, fast jag ser ut som nånting katten dragit in och inte skickar dig den dikt jag borde skriva till din ära varje morgon och varje kväll ifall det var nånting bevänt med mig. Tofslan al Fresco
(Tove i ett brev till Vivica Bandler 31.1.1947)

Tove och Vivicas förhållande tog slut efter bara några intensiva veckor. Det stod klart att Vivica inte planerade lämna sin man Kurt Bandler, och senare visade det sig också att hon hade andra kvinnliga älskarinnor. Tove var förkrossad, men hon och Vivica förblev nära vänner livet ut, och samarbetade dessutom i flera bejublade teater- och musikprojekt.

Deras gemensamma vän Birgitta Ulfsson som du kan läsa mera om i vår intervjubok sa in en en annan intervju att det säger mycket om Toves personlighet att hon lyckades förbli vänner med människor hon haft romantiska relationer med, inklusive Vivica. Hör mer i dokumentärserien Penseln, pennan och hjärtat.

Tofslan och Vifslan är kanske den mest direkta queera referensen i Toves muminberättelser, men muminböckerna- och serierna ger också många andra intressanta perspektiv på könsroller och relationer.

Den undflyende Snusmumrikens lockelse

Mumintrollets bästa vän Snusmumriken är en frihetsälskande vagabond som inte vill fjättras vid någon specifik plats, medan Mumintrollet inte verkar kunna få tillräckligt av hans sällskap.

Det här förhållandet har av vissa läsare setts som en reflektion av dynamiken som rådde mellan Tove Jansson och riksdagsmannen och politikern Atos Wirtanen, som hon hade haft ett förhållande med i flera år vid tiden då hon träffade Vivica.

Samma dynamik kanske kan skönjas också i Toves och Vivicas korta kärleksrelation, då Tove ville förbinda sig djupare och Vivica ville vara fri. Å andra sidan bodde det nog en liten Snusmumriken också i Tove själv, som ville förbli fri i sitt skapande och sina livsval och inte binda sig vid den tidens strikta kvinnoroller.

Mumindalens flytande könsroller

Vissa kan uppfatta könsrollerna i Mumindalen som traditionella, med den moderliga Muminmamman, den äventyrslystna manliga Muminpappan och den utseendefixerade Snorkfröken.

Men ser man djupare på dynamiken i Mumindalen är rollerna inte lika entydiga, och t.ex. den som förefaller vara familjens huvud kanske inte alls är den som de facto fattar besluten.

Dessutom är många könsroller i Mumindalen betydligt mer flytande, som hemulerna, som alltid bär långa kjolar oberoende av om de är manliga eller kvinnliga, eller homsorna, vars kön egentligen inte definieras.

En karaktär som däremot är rätt tydligt kvinnligt kodad är Mymlan den äldre, Lilla Mys mamma. Hon har över 30 barn, och har ibland själv svårt att hålla reda på hur många de är.

Namnet Mymlan är väldigt likt ett ord som användes flitigt i Toves kretsar på 1950-talet, nämligen att mymla. (Mymla är förstås också en artbestämning i Mumindalen – precis som Mumintrollet är ett mumintroll är Mymlan en mymla). Man kan anta att Mymlan har mymlat en hel del med tanke på alla barn hon satt till världen – ”att mymla” var nämligen slang för att ha sex.

Det var uppenbarligen ett ord som kunde användas både för heterosexuella och homosexuella förbindelser, och också som substantiv, Tove skriver bl.a. om hur hon ”träffat en gammal mymla på stan”.

En annan intressant karaktär ur ett queert perspektiv är Ynk, en liten hund som ägs av muminfamiljens hembiträde Misan. Ynk förekommer både i muminböckerna och -serierna, i de engelska versionerna dock under två olika namn – i böckerna heter han Sorry-oo och i serierna Pimple.

I seriestripen Låtsaslek (1956) har Ynk en ”djup, mörk hemlighet”. Han gillar inte hundar utan katter och önskar att han kunde bli vän med en katt. När Muminmamman får veta om hemligheten löser hon problemet genom att måla en annan hund randig så att den liknar en katt, lugn i sin övertygelse om att Ynk måste få vara trogen sin sanna natur.

I nästa del av vår serie om queera teman i Tove Janssons liv och verk dyker vi ner i den vackra relationen mellan Tove Jansson och hennes livs kärlek Tuulikki Pietilä, som hon levde tillsammans med i 45 år.

— —

Brevcitaten är från boken Brev från Tove Jansson av Boel Westin och Helen Svensson.

Comment

Kommentera