”Gå dit det bränner!”

Om någon för ett par år sedan hade påstått att jag inte bara skulle ge ut en bok, utan också bjudas in till ett så bombastiskt evenemang som bokmässan i Göteborg för att presentera den, hade jag knappast trott mina öron.

För ett par år sedan låg jag i min mest intensiva skrivfas. Innan jag började hade jag fått ett värdefullt råd: ”Gå dit det bränner!” Det lönar sig nämligen att skriva om det som vi allra minst vill skriva om. Sådant vi skäms över. Sådant vi inte vill erkänna att vi skäms över. Sådant vi försöker dölja, och som därför blir mer laddat. Det märks på själva texten, den börjar liksom dallra och bli levande.

Det som var mest laddat och glödande i mitt liv just då var föräldraskapet och den roll jag spelade i vår familj. Jag hade förändrats när jag blev mamma, och jag var inte särskilt förtjust i den mammaroll jag tagit på mig. Jag upplevde mig ha gått miste om vissa delar av mig själv, de tillåtande och bohemiska delarna, och istället blivit ganska pedantisk och retlig.

Det var långt ifrån vad jag hade föreställt mig.

Och just där brände det till för mig. När jag satte mig vid datorn med tanken att skriva skönlitterärt, var det allt annat än skönlitteratur som strömmade ut på skärmen. Bokstäverna forsade fram, som om jag hade tigit i oändlighet och nu äntligen fick tala. Det som kom ut var ilsket och oborstat och fullt av någonting som liknade hat.

Vid den tidpunkten hade jag och familjen nyligen flyttat tillbaka till Finland efter nästan tre år i Schweiz. Min man hade jobb där, och jag och barnen hängde med. Jag frilansade lite men mest skötte jag barnen och hushållet. Mitt umgänge bestod av andra familjer från barnens skola. De flesta andra mammorna var också hemma, eftersom de oftast hade samma läge som vi – den ena föräldern hade fått jobb i Schweiz och den andra fick sköta markservicen.

Vi hade personkort som vi fick när vi flyttade. På mitt kort stod mitt namn och min titel: SPOUSE. Min uppgift var alltså att vara en gemål. Det kändes som att bli utnämnd till blindtarmens maskformiga bihang.

Då ambitiösa människor förlorar sitt yrkesmässiga sammanhang finns det en risk att de börjar prestera via hemmet och familjen istället. Att ett vackert hem med noga utvalda färgtoner blir det man har att visa upp, om vilket man kan säga ”Titta här, det här har jag gjort, det har jag byggt upp, det här är jag”. I den situationen tog jag till skrivandet för att få reda på vem jag hade blivit och varför jag var så frustrerad.

De första texterna hade varken punkter eller kommatecken, och vartannat ord var skrivet i versaler. Jag var säker på att materialet aldrig skulle kunna publiceras, och därför kunde jag inte heller se mig själv föra litterära samtal på en mässa. Mitt skrivande var intuitivt och det fanns ingen uttänkt intrig. Jag bara lät orden spruta ut och fylla sida efter sida.

Det märkvärdiga var att intrigen småningom föddes av sig självt, jag behövde inte ens hitta på den. Bokens berättare är en kvinna som känner sig inlåst i sitt fina hus, som hon renoverar till perfektion. I henne ingjöt jag all frustration och all skräck över att vara en dålig förälder. Hon blev ganska hemsk – cynisk och misstänksam. Men så kom en annan kvinna körande in i berättelsen på eget bevåg. Berättaren får veta att något hemskt har hänt henne och hennes barn. Hon blir besatt av att ta reda på vad det var som hände. De båda kvinnoödena speglar varandra, den ena privilegierad men instängd, den andra fri som fågeln men utan både skyddsnät och resurser. Kanske är de två kvinnorna jag skrev om två sidor av mig själv?

Det intuitiva skrivandet hjälpte mig att se de smärtpunkterna i mitt liv och bearbeta dem. När jag gjorde det kändes det faktiskt som om jag slapp en del av det jobbiga. Som om jag borstade och borstade ett trassligt hår som till sist reddes ut och blev redo att klippas av helt och hållet. Och till all lycka blev det en bok – en som faktiskt kunde publiceras!

_________

Kolumnen publicerades först på Debutantbloggen (13.10 2019).