Janne Strang: Dom ljög för oss, som för barn

”Om vi inte är en rättsstat i kris, är vi då en rättstat”, frågar Janne Strang i sin kolumn.

Det är nu ganska exakt två månader sedan coronavirus blev den dominerande existentialen i samtliga samhällen i världen (utom kanske Turkmenistan och Nordkorea). Här i Finland har den första pandemifasen och undantagstillståndet under mars–april kännetecknats av ett med rädsla blandat jämnmod och offervilja. På andra sidan myntet finner man en anmärkningsvärd kritiklöshet, underkastelse och en rad helt nya dygder, som först under senaste veckan har börjat ifrågasättas offentligt.

Debattören Kaarina Hazard var bland de första att ta de ”nya samhällsdygderna” på tal i Yles diskussionprogram Pyöreä pöytä. Hazard noterade hur undantagstillståndet svängt våra normala samhällsdygder på huvudet – ännu i februari prisades medborgerlig aktivitet, initiativ, energi, rörelse, kritik och deltagande, nu hyllas passivitet, lydnad, avkoppling och frånkoppling. Finska folkets stöd för statsministern och regeringen uppmättes av Helsingin Sanomat i början av april till drygt åttio procent, och av näringslivets delegation Eva i slutet april till nittio procent. ”Nordkoreanska” siffror som enligt professor emeritus Kari Palonen borde väcka oro: ”Under dylika tillstånd av endräkt gäller det att spana efter det politiska, särskilt där det först inte verkar finnas.”

Palonen påminner om att alla beslut har en politisk dimension som kan och behöver analyseras, också när regeringen säger att deras beslut bygger ”på vetenskaplig grund”. Det är en chimär, säger han i HS-artikeln, för enligt David Humes giljotin kan man aldrig utifrån hur saker är, sluta sig till vad som bör göras, inte utan att värderingar och avsikter smyger sig in i ekvationen. Det faktum, till exempel, att ett virus sprider sig med viss frekvens genom populationen är just bara ett faktum som inte logiskt föranleder någon viss handlingsplan – den formas i förhållande till andra fakta och får sin tyngd, färg och pregnans utifrån värderingar och viljor som beslutsfattarna hyser. Att komma åt de dolda, verkande orsakerna i politiska beslut är inte alltid lätt, men de finns alltid där att hittas.

Förra veckan blev det också klart att den så hyllade regeringen mer eller mindre medvetet låtit föra folket bakom ljuset bland annat vad gäller den juridiska statusen hos karantäntvånget för åldringar liksom den allmänna rätten att lämna landet. Professor Janne Saarikivi var den första att påpeka att finska medborgare, unga som gamla – undantagstillstånd och beredskapslagar till trots – konstant bevarat sin grundlagsenliga rätt att röra sig fritt i samhället och korsa riksgränsen. Varför regeringen då låtit förstå att det vore förbjudet att resa utomlands eller att sjuttioplussare förpliktigats isolering, då det i verkligheten var frågan om rekommendationer, blir i något skede intressant att börja nysta upp. Vid gränsen till Sverige verkar också finska gränsbevakningsväsendet ha levt i tron att ”ingen jävel ska släppas över bron”. Det har för medborgaren gällt att envist orka och våga argumentera, och kunna sin juridik, om man till exempel velat åka över till Haparanda för att köpa snus. En situation där vissa personer lyckats tjata sig förbi gränsvakten medan andra snällt accepterat förbud, är naturligtvis ohållbar. Lika ohållbar är förstås situationen där enskilda gränsbevakare tolkat regeringens rekommendationer som påbud, och på olaglig grund kränkt medborgarnas rättigheter till fri lejd.

Grundlags- och människorättsexperten, biträdande professor Pauli Rautiainen påpekade i fredags att även beslutet att stänga biblioteken var olagligt då det bröt mot folkets rätt till fri bildning. Rautiainen summerade situationen med att ”statsmakten under våren 2020 gjort sig skyldig till ytterst allvarliga grundlagskränkningar”. Rättsreportern och författaren Susanna Reinboth å sin sida noterade i en kolumn i söndags att hemarrest är det näst hårdaste straffet på finska straffskalan – endast fängelse är striktare. Det är kanske inte alldeles otänkbart att vi ännu kommer att se processer där finska staten inför Europeiska människorättsdomstolen får försvara sig mot sjuttioåringar som duperats att tro att de med risk för repressalier varit tvungna att häcka inomhus i två månader. Också medierna har en självspäkning att se fram emot för sin roll som okritiska språkrör av statsmaktens kommunikéer.

Att det funnits goda avsikter och stort demokratiskt understöd bakom åtgärderna kommer sannolikt i ”folkrätten” att anses som förmildrande, men i rent juridisk mening är Finland ute och seglar på farliga vatten. Poängen med grundlagens status är att den ska följas inte bara i normaltillstånd, utan alldeles särskilt vid undantagstillstånd. Om vi inte är en rättsstat ”då det gäller”, är vi ingen rättstat.

 

Ett helt eget kapitel bortom allt det juridiska är den besynnerliga nya moraluppfattningen som snabbt slog rot bland befolkning; att alla måste utgå från att man är potentiellt smittad, och därmed potentiellt skyldig till misshandel eller mord, i det fall att man råkar överföra coronavirus till en annan människa som utvecklar Covid-19 och lider eller dör av den. Den här ”transaktiva skuldkedjan” har varit en av de mest destruktiva pusselbitarna i katastrofen och har möjliggjort en samhällsatmosfär där lättja, rädsla, kritiklöshet, underkastelse, passivitet och avsägande av personlig agens har förenats i ett osunt dygdekluster, som sedan förfäktats med självgod rättfärdighet och tårdrypande, men obehagligt enögd och vilseledd moralism.

”Det har gått för långt”, konstaterade också överläkaren Mika Salminen vid Institutet för hälsa och välfärd THL i en intervju under veckoslutet. ”Kommunikationen [från regeringen] har varit så sträng att barn förbjudit sina åldersstigna föräldrar från att besöka dem, eftersom de varit rädda för att smitta ner dem och i så fall upplevt att det skulle vara deras fel om farmor insjuknar. [Men] smittan sprids om den sprids. På individnivå är det ingens fel.” Att tänka så här har förlamat all mänsklig kontakt och utgjort en stor orsak till att samhället slungats in i en multidimensionella tragedi vi nu genomlever.

”Att söka skyldiga”, förklarar Salminen med erfarenhet av tidigare epidemier, ”är en naturlig tendens vid sjukdomsutbrott” men en tendens vi trots allt borde motarbeta. Kraven på att någon måste ställas till svars har visat sig i omvärldens utpekande av Kina som skadeståndsskyldiga för pandemins konsekvenser, som vid en krigstribunal. Att nya sjukdomar som inte fullt kan kontrolleras fortfarande uppstår och existerar, och att de är inte är någons fel, är svårt för de moderna, trygghetsknarkande halvapor vi är att acceptera. I New York har de första processerna mot sjukvårdsapparaten försiktigt inletts, och människor försöker nu vaska fram skyldiga till de dödsfall som deras anhöriga lidit i sviterna av Covid-19. Delstatsguvernören Andrew Cuomo förkastade på rak arm hela initiativet och bedyrade att ”ingen kommer att åtalas för de mänskliga eller ekonomiska förluster som viruset orsakat”. Hans argumentation var samma som Salminens: ”Det handlar om en sjukdom, det är ingens fel att någon insjuknar eller dör. Alla gör sitt bästa.” Det är knappast en tröst för dem som mist en kär, men att börja jaga enskilda personer kan inte heller vara vägen till försoning. (Ett politiskt pris kommer eventuellt att utmätas av de styrande, men det är en annan fråga.)

Uppfattningen att man är medskyldig till någons död ifall man utgjort en del av smittokedjan, är en lockande och intuitiv men fullständigt ohållbar moralisk hållning. Den bygger på en perverterad logik som tvingar all rörelse att upphöra, och jag minns att jag reagerade på den redan i mars, då #stayathome slog igenom med massiv kraft. Rädslan hade uppenbart greppat människorna och den underblåstes av rapporter om hur symptomfria personer kan vara supersmittare, och att det nya coronaviruset lätt överförs också via beröringsytor, till och med via luften. Rädsla och försiktighet är förståeligt, men slutledningen att alla måste låsa om sig känns fortfarande som ett tankefel – något socialpsykologer kommer att få analysera grundligt i framtiden. Själva hastigheten med vilken de nya dygderna av isolering och passiv skuld anammades, förbryllar mig fortfarande.

 

Finska folkets beredskap och aptit för att retirera från samhället verkar ha underskattats också av statsledningen och myndigheterna. Det måste från statsrådsborgen ha tett sig både fascinerande och skrämmande att se hur lätt det var att tömma gatorna, stänga skolor och restauranger, barrikadera Nyland och låsa riksgränserna – och fortfarande stödas av nittio procent. De enda protester som hördes var tvärtom att åtgärderna inte var tillräckligt strikta – det var uppenbart att vissa politiker gärna hade kastat hela grundlagen ut från fönstret och knappast stannat upp innan utegångsförbud rådde och pansarvagnar stod på gatorna. Den makt som rädslan kan få över oss och de friheter vi är beredda att ge upp för att blidka den, kom i full dager.

Det ska slutligen räknas regeringen till heder att de efter den initiala paniken ändå förstod att börja betona grundlagens bokstav i besluten. Att folket självt verkat strunta i sina egna – och kanske främst andras – grundlagsenliga rättigheter är ingen ursäkt för de styrande att göra det. Till min bottenlösa besvikelse fortsätter folket högljutt att knota efter detaljerade förhållningsregler, som om man på två månader glömt bort vad det innebär att leva i ett samhälle bland andra människor. Man tigger om tvång på ansiktsmasker och att restauranger begränsar sina öppethållningstider, och dessvärre kom regeringen klagosångarna till mötes med noggranna anvisningar för hur och var man ska sitta och stå, då man går på lokal i sommar. Vår erkänt höga bildningsnivå och starka samhällskohesion till trots betraktar vi nog oss själva – eller kanske främst de andra – som inte riktigt myndiga ännu.

Det ständiga suktandet efter direktiv och förbud är svårt att tolka som något annat en än lättjefull förhoppning om att utlokalisera bördan av att tvingas förlita sig på egna bedömningar. Tillspetsat sagt verkar tanken vara att om barer tvingas skuta sälja öl klockan 22, så kan man hångla fritt med vilken främling som helst, men får de hålla öppet som de vill är risken överhängande att alla kommer att dö. Men förbud hindrar inga virus – det gör fortfarande endast vårt omdöme i handlingar och ansvarsfullhet vid sociala kontakter. Tron på att arbiträra restriktioner medför trygghet är en av de farligaste illusionerna då man både vill upprätthålla ett fungerande samhälle och samtidigt undvika spridningen av virus. Det skulle därför nu gälla för regeringen att våga backa från sin detaljerade micro management-taktik och istället skoningslöst och rautalangasta banka i människorna att ansvaret till hundra procent (100 %) ligger på dem själva i den mån man väljer att försöka undvika att smittas.

Och här kommer biten som ingen vill höra: Samtidigt innebär detta att medborgarna har personlig rätt att utsätta sig för risker i den mån de själva är beredda att ta dem. Det kan låta själviskt och är förstås inte alldeles okomplicerat, men det finns ingen orsak för någon att gå ut och slicka dörrhandtag och hosta på folk bara för att man kan. Rädslan kommer knappast att försvinna i ett trollslag, men en from förhoppning och tro är att friheten att använda sitt omdöme kommer att – måste – åtföljas av personligt ansvar. Jag vet att många inte tror på den vägen, men om vi inte är ett fritt och myndigt samhälle i kris, är vi inte ett fritt och myndigt samhälle. Och fortfarande gäller såklart samma råd som i februari: Tvätta händerna, hosta inte omkring dig, respektera andra människor. Och är du sjuk, stannar du hemma.

Vad tror ni, kan vi köra så här?