Malin Kivelä: Advice to the young

Vår författare Malin Kivelä, aktuell i höst med romanen Hjärtat, höll festtal till årets Arvid Mörne-pristagare under rubriken "Advice to the young". Läs hela talet här!

Bästa pristagare och litteraturvänner! Våren 1999 fick jag hedersomnämnande i Arvid Mörne-tävlingen för min novell om en minnessjuk kvinnas landskap. Den hette Lila violett, vilket väl på något sätt var kvinnans namn. Eller kanske namnet på natten som börjat, liksom: skymningens färg. Jag har inte vågat läsa den sedan dess. Det enda jag minns tydligt av den är en rad om ”männen som stönar på andra våningen”. Var det männen i kvinnans fantasier eller minnen, eller konkret på övre våningen på det eventuella vårdhemmet? På vilket sätt stönade de? Varför just ”männen”? Jag rodnade när jag skrev det, när jag raderade det, när jag klistrade det tillbaka, och jag rodnar fortfarande när jag tänker på det, men jag tror att novellen hade varit tusen gånger sämre utan den raden. För där steg jag utanför det som jag var bekväm med. Utanför den person jag ville betraktas som (ljuvlig, oskyldig, trevlig, normal).

Jag rodnade när jag skrev det, när jag raderade det, när jag klistrade det tillbaka, och jag rodnar fortfarande när jag tänker på det, men jag tror att novellen hade varit tusen gånger sämre utan den raden.

Jag var 25 år. Samma vår fick jag ett barn och när jag stod där på prisceremonin, då, var allt ljuvligt och bra, och jag kände att ett nytt liv kanske äntligen skulle börja för mig. Jag putsade novellen noggrant innan jag skickade in den, men i smyg både för alla andra – för det hade ju varit pinsamt att erkänna att jag trodde så mycket om mitt skrivande att jag hade en chans i en tävling – och också för mig själv, för jag avskyr att delta i tävlingar som jag inte är säker på att jag ska vinna. Om jag inte gjort det riktigt på allvar så hade det ju inte varit underligt om jag inte blev uppmärksammad i tävlingen. Om jag däremot, trots vårdslösheten, blev uppmärksammad så vore jag ju närmast ett geni.

Min vanliga strategi i livet. (Inte något jag rekommenderar, dock, det kommer senare.) Jag skickade alltså in texten både överdrivet säker på min egen förträfflighet och på min totala uselhet.

Det är något med skrivande och skam.

För det första anspråket, förstås. Vem är jag som tror att det jag tänker, det jag skriver, kan intressera någon, kan vara lika viktigt eller viktigare än det någon annan skriver? Vem är jag som tar mig den här tiden, att sitta stilla och bara tänka, långsamt? Fila på ett kommatecken. För det andra: det man skriver, det är alltid länkat till skam. Dels handlar över hälften av alla texter om skamfyllda situationer eller känslor. Grovt beräknat.

Dels är skammen så närvarande i olika stadier av skrivprocessen: I att presentera det man skrivit, i att stå där och vara den person som har skrivit det här. Att få en text ratad är skamligt förstås.Till och med att bli publicerad kan provocera fram skam. I Helsingin Sanomat häromdagen sätter Kevätpörriäinens avgående chefredaktör ord på detta – Kevätpörriäinen är en legendarisk finsk tidskrift med innehåll producerat av barn:

”I urvalsprocessen av barnens texter får de som blir ratade erfara besvikelse och de som blir utvalda de paradoxala känslorna av glädje och skam över att bli sedda.” Har författare lättare att känna skam än andra människor? Eller är de bara mer medvetna om den? Jag tänker på Karl Ove Knausgård som i Sin Kamp beskriver hur han inte kan rulla sin flygväska på flygplatsen för att det är omanligt, utan är tvungen att bära den i stället, för att inte behöva skämmas.

Har författare lättare att känna skam än andra människor?

Varför ska man då hålla på och skriva? Inte vet jag. Inte måste man. Man kan göra andra saker. Baka, simma, plantera växter, gå ut i solen, se på tv-serier. Men vissa verkar känna ett oemotståndligt behov att göra det. Det är som ett beroende eller ett lyte. Som den amerikanska poeten Charles Bernstein har uttryckt det: “Du måste lära dig att acceptera att du är en poet på samma sätt som du lär dig acceptera en obehaglig aspekt av dig själv.” Det verkar vara ett måste för vissa för att klara av att leva: Att skapa distans till det hemskaste genom att erkänna och benämna det. Att gå närmare och närmare skeendena tills man förflyttas lite utanför eller ovanför dem. När man skrivit om något har man oskadliggjort det. Men också fjärmat sig från det för alltid. Det är alltså själviskt att skriva. Karolina Ramqvist skriver i sin bok om skrivandet Det är natten:

”Jag hade börjat skriva och mitt skrivande var redan ett problem för alla andra (…). Det var nog det enda jag visste om det vid den tiden, att det uppfattades som ett ständigt svek, ett själviskt sätt för mig att försöka inrätta livet efter min egen rädsla för och oförmåga att delta i det. Underminera det genom att göra mig odödlig.”

Men det är också generöst. Det är trots allt inte sig själv man i bästa fall framhäver, utan man använder sig som ett instrument för en rapport. En rapport om livet. En del av livet som ingen ännu har utforskat och benämnt. Författaren offrar sig – för det är svårt att skriva, svårt att avslöja sig, svårt att alltid stå vid sidan om och registrera, svårt att få färdigt, svårt att ha en fysisk kropp som bara ska sitta stilla i timtal per dag i hopkurad ställning (dessutom dör man av att sitta för mycket), svårt att ha för lite pengar och svårt att inte alla tycker om en. Det är svårt att skriva som en människa – utan fåfänga, kön, nationalitet, ålder, fysiska egenskaper, hem, religion

det svåraste och mest skrämmande
men det är också en enorm frihet
ett av få sätt att uppnå frihet som människa på jorden.

I min favoritbok för tillfället, Argonauterna av Maggie Nelson, pågår en ständig dispyt mellan bokens berättare, Maggie, och hennes partner Harry. Maggie tycker att det alltid är bättre att säga eller skriva allt och Harry tycker att man förstör allt som är viktigt genom att sätta ord på det. Under bokens gång närmar de sig varandras ståndpunkter. Maggie citerar Wittgenstein:
“Det outtryckbara är inneslutet – outtryckbart! – i det uttryckta.”
Det lockar att ge goda råd. Men ingen lyssnar egentligen på goda råd. Goda råd är till för att
skitas i.
Jag måste ändå få avsluta med att citera den ikoniska punkaren och författaren Patti Smiths
goda råd till de unga. De finns på nätet under Patti Smith’s Advice to the young:

”Bygg dig ett gott namn.
Håll det namnet rent.
Kompromissa aldrig.
Koncentrera dig inte på att tjäna en massa pengar eller på att bli framgångsrik. Koncentrera dig
på att göra ett gott jobb, göra rätt val och skydda ditt arbete och så småningom kommer ditt
goda namn att bli sin egen valuta.”

Och sist men inte minst:
“Drink a lot of water. And take care of your teeth, because if you don’t (…) it’s a pain in the ass
when you get older.”

Ett stort grattis till er! Njut av denna soliga dag! Ta hand om era tänder!

Källor:
Karolina Ramqvist: Det är natten (Norstedts 2016)
Maggie Nelson: Argonauterna (Modernista 2015, översättning: Karin Lindeqvist)
Charles Bernstein-citatet hittade jag i Ralf Andtbackas presentation i diktsamlingen
Kolme Tre (the poetry business 2018).

Översättningarna av Bernstein- och Smithcitaten är mina.

Comment

Lämna ett svar