Peter Mickwitz: Konsten att dela ut stipendier

Den som mottar stipendier ska inte behöva känna tacksamhet. Utdelningen är ingen nådegåva, tvärtom finns finansiärerna till för de sökande. ”Det är konstnärerna som berättigar fondernas existens”, skriver Peter Mickwitz med lång erfarenhet av den finländska stipendieekonomin, både som utdelare och mottagare.

Jag har i åtta år suttit i statens litteraturkommission, varit medlem av biblioteksstipendienämnden och medverkat i utdelningen av stipendier för flera olika privata fonder och stiftelser. En stor del av det finlandssvenska kulturlivet är finansierat med stipendier och andra subventioner som staten, kommunerna och fonderna delar ut. Ytterst få finlandssvenska författare har sådana bokinkomster att de skulle klara ens en anspråkslös personlig ekonomi baserad på försäljning. För den finlandssvenska litteraturen är stipendier ett livsvillkor. Därför några synpunkter och erfarenheter av hur stipendieutdelning går till, som kanske kan ha bärkraft också utanför min egen bransch.

Under mina sammanlagt trettio årsverken i olika stipendiekommittéer har jag haft turen att få arbeta med kompetenta och engagerade kolleger med stor integritet. Reglerna för jäv är stenhårda, allra mest så på den statliga sidan. Ytterst sällan har jag stött på någon form av korruption, och de få gånger jag bevittnat någonting alls i den riktningen har det varit i finlandssvenska sammanhang. Risken för vänskapskorruption och direkt nepotism är större i det lilla Svenskfinland än på nationell nivå, och därför krävs extra noggrannhet på den svenskspråkiga sidan.

De få gånger jag bevittnat någon form av korruption, har det tyvärr alltid varit i finlandssvenska sammanhang.

En grundregel när man är med och besluter om stipendier är att inte förhålla sig mästrande eller moraliserande till ansökningarna eller de sökande. Det är inte vi som sitter med i nämnderna som är de viktiga, vår roll är enbart att betjäna; att med vår kunskap och kompetens bidra till att göra litteraturen så mångfaldig och samhällsviktig som möjligt, och att hjälpa författare att få möjlighet att skriva. Medlemmarna i stipendienämnderna är redskap för någonting mycket viktigare än de själva: författarna och litteraturen.

Mycket sällan har jag heller varit med om snävsynt dumdryghet, men de få gånger jag bevittnat sådant har det också tyvärr nästan alltid varit i finlandssvenska sammanhang. Som värst kan man få intrycket att någon medlem av stipendienämnden tror att hen själv har förtjänat ihop stipendiemedlen, förvaltat dem och legat bakom Nokias framgångar på 1990- och 00-talen, och att hens position därför är upphöjd över de ansökande.

De ansökande behöver inte och ska aldrig heller tro att de befinner sig i något slags tacksamhetsrelation till stipendieutdelarna. All slags servilitet är av ondo i konstnärlig verksamhet och speciellt i förhållande till finansiärer. De pengar nämnderna delar ut är inga nådegåvor, utan finns uttryckligen till för författarna, konstnärerna och kulturarbetarna. Stipendienämnden är bara en – men en mycket nödvändig – mellanhand. På samma sätt är fondernas och de statliga institutionernas personal bara mellanhänder.

En god finansiär väntar sig inget tack och håller sig resolut i bakgrunden.

En god finansiär väntar sig inget tack och håller sig resolut i bakgrunden. Finansiärerna har inget egenvärde utan är beroende av dem de finansierar, de finns bara till för att möjliggöra och stöda kulturen. Och vad gäller de privata fonderna skall man minnas den centrala regel som gäller dem: fonderna bör vara allmännyttiga. Att fonder inte betalar skatt är knutet till kravet på allmännyttighet, det vill säga nytta för andra, inte för sig själva. Fondernas existens är beroende av vad de kan göra för andra: det är de personer som mottar pengarna som berättigar fondernas existens.

När jag suttit i Statens litteraturkommission har mitt mandat i första hand varit den finlandssvenska litteraturen specifikt och poesin i allmänhet. Utöver det har jag försökt hålla mig så underrättad som möjligt om hela den finländska litteraturen, oberoende av språk. Dels därför att det hjälper mig att se helheten vi arbetar inom, dels därför att ju mera jag kan rent allmänt, desto större respekt hyser mina mednämndmedlemmar för mig och mina argument, vilket är till nytta när jag arbetar för mina specialområden.

Att mitt mandat inom nämnden på något plan är begränsat betyder ändå inte att jag enögt kan arbeta för den litteratursyn jag själv har: nej, man arbetar alltid för hela den finlandsvenska litteraturen oberoende av egna preferenser. Lika lite arbetar jag för de nätverk jag kanske ingår i, uppgiften är betydligt mera omfattande än så. Framför allt borde det här förhållningssättet gälla när man är en av få eller kanske rentav ensam finlandssvensk medlem i en finskspråkig nämnd: man representerar då hela fältet, inte bara sin egen litteratursyn eller sina egna nätverk. Att det fortfarande finns finlandssvenskar som sitter på nyckelpositioner i såväl litteratur- som andra sammanhang och inte förstår det här, upphör aldrig att förvåna mig.

Som nämndemedlem bör man klara av att dela ut stipendier också till sina fiender, om man har sådana.

Om jag som medlem i en utdelningskommitté råkar ha en annan litteratursyn än den ansökande, måste jag också med all kraft påminna mig själv om att min egen syn oundvikligen är begränsad och inte kan vara den enda rätta. Det kan tvärtom vara nödvändigt att medvetet arbeta extra hårt för just det som inte motsvarar min egen syn – bara på det sättet kan en balans uppstå. Det är också väsentligt att komma ihåg att det oberoende av min egen poetik är viktigt – också för mig själv – att litteraturen är så bred och mångfaldig som möjligt; att ingen enskild fraktion eller poetik dominerar. Det vinner alla på.

Som nämndemedlem bör jag också kunna klara av att vara med om att dela ut stipendier till mina fiender – om jag har sådana. Ett alternativ till det är ”negativt jäv” som bland annat tillämpas på Taike, statliga Centret för konstfrämjande: är man osams med någon av de sökande, eller rentav fiende med hen, skall man så långt som möjligt låta bli att alls delta i behandlingen av hens ansökning.

Många av oss som är beroende av stipendier, utvecklar en paranoia gentemot utdelarna.

Många av oss som är beroende av stipendier och därmed också av de enskilda personer som sitter i stipendienämnderna, utvecklar en paranoia i förhållande till dem. Hur många nämnder jag än suttit med i och hur proffsigt jag än vet att nämnderna arbetar, drabbas också jag av tvivel och nojor när jag själv är stipendiesökare.

Jag vet att ingen öppenhet, inga försäkringar om maximal rättvisa och professionalism i nämnderna kan ändra på det. Att vara beroende av stipendier är på många sätt – ekonomiskt, psykiskt mm – ett stressande och krävande sätt att leva och arbeta på. Det är viktigt att alltid hålla det här i minne om man själv är medlem av en nämnd. Till exempel i en sådan sak som att de sökande så snabbt som möjligt bör få besked om beviljande eller avslag. Just det till exempel är viktigt psykologiskt, men också viktigt därför att den som lever av stipendier så bra – och snabbt – som möjligt skall kunna planera sin sköra ekonomi framåt.

(Foto: Inesa Cebanu / Unsplash)

__________

Peter Mickwitz (f. 1964) är poet, essäist och översättare. Hans tre senaste böcker har utkommit på Förlaget. Du hittar dem och flera texter av Peter här nedan: