Sophia Jansson: ”Filmen gjorde Tove levande för mig”

”Huruvida alla detaljer exakt motsvarade verkligheten spelar egentligen ingen roll, det viktiga är hur levande Tove blev för mig”‚ skriver Tove Janssons brorsdotter Sophia om filmen TOVE, som fick henne att röras till tårar.

Häromdagen fick jag orsak att sätta på mig festblåsan, det var premiär för filmen TOVE. Ett ypperligt tillfälle att glömma sorgen som lagt sig över tillvaron på grund av coronapandemin, och istället glädja sig åt en högtidlig kväll på biografen.

Naturligtvis var jag förväntansfull inför vad vi skulle få se, och hur publiken skulle reagera, men inte alls lika orolig som när filmprojektet startade för ungefär två år sen. Då var ännu några andra tolkningar av Toves liv i färskt minne och jag bävade för hur konstnärinnan skulle komma att gestaltas på vita duken. Vem skulle hon spelas av, och hur hade man tänkt sig få ett så långt och händelserikt liv som hennes inrymt på bara två timmar? Skulle vi, Toves familj, ha rätt att kommentera manus eller de tolkningar som filmen gör?

En filmprocess är lång och långsam, och många saker kan gå snett. Även om man får ihop alla väsentliga delar som manus, finansiering, skådisar och regissör, är det aldrig självklart att en film blir färdig och utgiven. Och nu trängde sig också Covid-19 med i ekvationen. Filmen TOVE välsignades ändå med god vind i seglen från början och lyckades samla kring sig en skara duktiga människor som brann för projektet, så här stod vi nu, beredda att träda in i Tennispalatset för galapremiär helt enligt tidtabell. Och visst hade Tove Janssons dödsbo och vårt bolag Moomin Characters fått vara med i processen. Vårt team och jag har läst och godkänt många versioner av manuset, kommenterat scenografin, gjort besök på inspelningsplats, talat med skådisarna och bekanta oss med processen. Även om jag är luttrad av att i åratal ha varit vittne till olika tolkningar av Toves böcker, konst, liv och personlighet måste jag medge att det var mycket spännande att följa med.

Strax innan sommarsemestern var en råkopia av filmen färdig så inga stora överraskningar väntade under premiären. Vår närvaro där, tänkte jag, var egentligen frågan om att än en gång representera familjen Jansson och bolaget i ett Tovesammanhang. I sällskap av min man, Moomin Characters vd Roleff Kråkström, kom vi i god tid till bion, skålade med teamet, intervjuades och fotades och sen var det dags att träda in i salongen. Enligt föreskrifterna bar gästerna ansiktsmask och satt långt ifrån varandra. Det kändes luftigt och tryggt. Några tacktal hölls, ljusen släcktes och ridån drogs undan så att den stora fina bioduken spann hela vägen från det ena örat till det andra, som maskerna på våra ansikten. Filmen började.

Jag vet inte exakt under vilken scen eller hur det skedde, men plötsligt var mitt sansade och distanserade förhållande till den offentliga Tove som bortblåst. Min kropp förvandlades till ett knippe högalerta känslor som intensivt följde med allt som utspelade sig på duken, medan allt det andra i salen försvann. Lite som Muminmamman när hon försvinner in i sin egen väggmålning i Pappan och havet hade jag stigit in i filmen.

Först blev jag kär i Atos, sen i Vivica, sen i Tove – ja, kanske ändå mest i Tove – och i scenen där hon efter Faffans död ärver hans klippbok blev också Toves tårar mina, och rann i strida strömmar över kinderna. Utan några som helst hinder hade jag förflyttats till en parallell verklighet bortom tid och rum, och stigit ner i ett annat liv. Medan sluttexterna rullade sansade jag mig, och torkade hastigt bort spåren av tårarna, och skämdes i samma sekund över att jag så tappat behärskningen.

Väl ute ur salen haglade frågorna från de andra i publiken: ”Nå, vad tyckte du? Var det Tove? Stämmer filmen överens med verkligheten? Hade du sett den innan?” Att mina känslor svallat över ville jag inte visa utan drog snabbt på mitt professionella jag, och svamlade glatt om att jag inte känt Tove på 1940-talet men att manuset var välskrivet, skådespeleriet fantastiskt, scenografin vacker, musiken medryckande och slutet väldigt bra. Och så nämnde jag förstås att vi nog fått vara med i processen och jobbat nära produktionsteamet.

Det jag inte berättade var hur jag förvånats över min egen reaktion och blivit rörd intill tårar. Sanningen var att filmen träffat rätt in på djupet och fått mig att helt omslutas av dess värld och glömma vem eller var jag var.

Att hitta de rätta orden för att beskriva exakt vad i upplevelsen som blev så oväntat personligt, har tagit mig några dagar. Det första jag tänker på är mitt förhållande till den där underliga twilightzonen där verklighet blir fiktion och fiktion verklighet – det område i ens medvetande och undermedvetna där gränser suddas ut och ett konstverk blir sant. Med Sommarboken i mitt mentala bagage, är det lätt för mig att säga att det inte egentligen spelar roll om något är verkligt eller fiktivt. Toves påhittade berättelse om Sophia och hennes farmor på den lilla ön har på ett mycket påtagligt och konkret sätt blivit en del av min personliga historia och verklighet. Sophia i boken är naturligtvis inte jag, men ändå absolut jag. Allt i berättelsen är bekant och fanns också på riktigt – ön, farmorn, människorna och händelserna – men huruvida boken beskriver verkligheten eller en fiktion, är inte poängen. Det är hur jag känt när jag läst den som varit det personliga, verkliga och meningsfulla. Att Tove skrivit en fantastisk berättelse som nått folk på ett djupt personlig plan, och samtidigt talat till det universella i hur vi upplever några av de allra största teman i vår existens, som liv och död, det är det viktiga.

Därför tycker jag inte heller att det är särskilt intressant att fråga sig huruvida filmen om Tove ”motsvarar verkligheten”. Det är knappast någon som kände Tove under 40- och 50-talen och nu ser filmen, som kommer att behöva bestrida en scen eller dialog. Jag är själv född för sent för att ha träffat Tove som ung, och har ingen privat insyn i hennes känslor och tankar då, inte mer än vad vem som helst kan läsa i hennes publicerade verk och brev. Efter hennes död finns ingen entydig, hel sanning om hennes liv, och det är klart att Tove Jansson är och kommer att vara stoff för en oändlig mängd tolkningar. Det intressanta för mig är hur hon blev levande i just den här versionen.

Att fantisera sig in en människas liv har jag alltid tyckt om, och nu i filmen lyckades det helt undermedvetet genom fina stilgrepp som den tecknande pennan på pappret, de färggranna festerna, den modiga varelsen som tar för sig, den ensammas ångest, den svartvita bilden som är lek men samtidigt allvar, den våldsamma passionen, och den djupa besvikelsen. Jag kände den starka viljan som söker bekräftelse, men som ensam måste fatta sina beslut. Jag slets mellan behovet av att lämnas ifred och insikten om att mötena med andra är oumbärliga, jag blev viss om att ensamhet utan kärlek inte är en drivkraft för skapandet, och jag kände igen mig själv i Tove som måste skaka av sig allt genom att dansa vilt eller låta sig omslutas av den befriande stormen. Jag lärde känna den unga och oroliga men samtidigt modiga kvinnan som söker sin professionella identitet och en kärlek som är rätt, och som inte kan leva utan friheten att få göra sina egna val.

Under de två timmarna på biografen svajade mina emotioner i takt med den suggestiva musiken, följde rörelserna och sjönk in de djupa färgerna på duken. Scenografin, som var absolut rätt med äkta tavlor och illustrationer, blev den omedvetna bron mellan nuet och en svunnen tid, där inte bara Toves vänner dansade under baldakinen i hennes ateljé utan också jag själv.

Osynlig följde jag henne, stod bredvid henne, och när Faffan säger att de där trollen hon tecknar inte är konst, ville jag svara honom att han inte ska lägga sig i de beslut hans dotter gör. Ser han inte att hon är mycket friare än han? I scenen med Tove och Vivica på balkongen i den Frenckellska herrgården stod jag alldeles intill dem och kände med hela kroppen hur Tove håller på att förgås av lycka och spänning över den nya känslan som precis tagit fart i henne, förälskelsen i en kvinna.

Också på en annan balkong fyllde känslorna hela duken, den gången Atos och Toves. De växlade knappt några ord, men om blickar kunde tala hade de vittnat om den enorma sorg som följer då det enda rätta är att vara ärlig, även då man djupt sårar någon man älskat. Jag grät för bådas del.

Genom hela filmen väcktes mina känslor och stimulerades mina sinnen. Jag var med i Toves liv. Under promenaden hem efter bion tänkte jag på hur otroligt viktigt det är att få ett lugn i den kropp man är och att få vara sig själv. Jag tror Tove kom dit precis i slutet av filmen. Fint.

Efteråt slås jag också av hur unikt och viktigt det var att filmen spelades på svenska, Toves eget modersmål, och hur naturliga alla skådisarna var i sina roller, och hur äkta atmosfären kändes. Den otroliga hänsynen till detaljer gjorde upplevelsen rik och trovärdig. Det är kanske heller ingen slump att det i filmteamet fanns många starka kvinnor? Det måste ha bidragit positivt till slutresultatet. Alma Pöysti som Tove regisserad av Zaida Bergroth blev väldigt bra.

Sophia,
9 oktober 2020

______

Mer av och med Sophia Jansson på FRLGT: