Tatjana Brandt: Från Korvhuset till källarvåning K3 – om professuren i nordisk litteratur

”En enormt stor del av alla som i dag sysslar professionellt med finlandssvensk litteratur har studerat vid institutionen för nordiska språk vid Helsingfors universitet”, skriver essäisten Tatjana Brandt, som själv doktorerade där 2014. Nu är ämnets professur ifrågasatt. Att avskaffa den vore ett kliv in i en framtida kulturell tomhet.

Helsingfors fulaste byggnad är för mig en oas av minnen, en institution insvept i nostalgiskt skimmer. Huset bildar en mörk vägg lite snett mitt emot järnvägsstation och närmast utdunstar sin egen otymplighet. Men mina universitetsstudier började där. I Korvhuset. Till och med namnet är katastrofalt. Det stod The sausage house på internationella brev.

När man väl tagit hissen upp och befann sig i biblioteket på femte våningen var utsikten otrolig. Hela stan låg för ens fötter och Domkyrkans kupol kommunicerade vänligt med Järnvägsstationens klocktorn. Denna magiska plats tillhörde Helsingfors universitet och en enormt stor del av alla som i dag sysslar professionellt med finlandssvensk litteratur har studerat där. Ämnet hette ”svensk litteratur” och nu sedan länge ”nordisk litteratur”.

Merete Mazzarella styrde sin personliga DN-prenumeration till kafferummet på institutionen.

Johan Wrede var ännu professor när jag dök upp men jag hann aldrig ta en enda kurs för honom innan Merete Mazzarella tog över. Hon lät sin personliga DN-prenumeration gå till kafferummet så att studenterna skulle ha möjlighet att läsa den stora svenska draken och hon bjöd in långa banor med författare som berättade om sitt skrivande, om läsning, om inspiration och teoretiska idéer som de hade anammat eller lika ofta avskydde. Tua Forsström dök upp iförd en fantastisk blå halsduk och berättade att hon gått ut i Ekenäs och frågat folk på torget vilka associationer de fick när hon läste olika versioner av den skakande vackra dikten som inleds med raderna ”Och så är festen över. / Det börjar snöa långsamt”.  

Merete har aldrig bett om ursäkt för finlandssvensk litteratur. Det gjorde hon inte då heller. Däremot lät hon en lätt ironisk intelligens leka med våra föreställningar om den. Och med våra föreställningar om oss själva. Hon hade nyligen skrivit Det trånga rummet och intresserade sig passionerat för självbiografiskt skrivande och hon tyckte det var roligt om vi uttryckte oss väl.

Pia Ingström höll en kurs i modern finlandssvensk prosa och det var en massa snack om Pirkko Lindbergs roman Byte (jag tyckte att det duggade lite väl tätt med hund- och kattmetaforer men det tyckte inte Pia). Ibland kom det spännande gästföreläsare på besök från Sverige. I ett bakre rum satt viktiga personer och skrev på en oerhört tjock litteraturhistoria i flera band.

Olika sparprogram drog fram över universiteten och biblioteken försvann.

När Merete gick i pension tog Holger Lillqvist över. Varsamt och tålmodigt handledde han Martin Welander och mig när vi började doktorera. Olika sparprogram drog fram över universitetet och biblioteken försvann. Att studenter skulle ha kafferum var det inte längre någon som tyckte och lokalerna i Korvhuset togs över av en klinik för skönhetsoperationer. Holger höll fanan högt så gott han kunde och forskarseminarierna var livliga men själva institutionen som intellektuellt rum pressades hårt från många håll. Den som idag vill låna en skönlitterär bok ur universitetsbibliotekets samlingar tvingas ta hissen ner många våningar till en fönsterlös källare med det inbjudande namnet K3 (”Kellari Kåå kålme” sjunger den automatiska rösten i hissen diaboliskt innan man får ögonen på alla lappar som varnar för ficktjuvar). Lysrören knäpper av och på när man rör sig i betonghallen och de flesta hyllor bör vevas fram och tillbaka för att man ska kunna klämma in sig mellan dem. Jag är ofta i den här källaren.

Det var kanske inte helt lätt för Ebba Witt-Brattström att ta över. Men hon drog in med världen i sina segel, med intressanta uppslag, kontakter och idéer. Hon har förvaltat institutionen väl trots att samhällets intresse för humaniora och litteraturvetare inte direkt blomstrat. Allt mer uppfattas universiteten som praktiska skolor för olika framtida yrkesutövare.  Idén att det ska finnas platser för kunskap, seminarier och idéer som bryts mot varandra blir allt svårare att hävda.

Nå, men låt oss göra det i alla fall. Hävda det. Det bör finnas platser för rent intellektuellt utbyte, för gedigna kunskapsbaserade resonemang, för kunniga diskussioner om helt immateriella ting. Det är stor skillnad på att lära någon utföra komplicerade saker (hantera elektricitet eller flyga helikopter) och att tillsammans försöka förstå vad vår samtida litteratur betyder, vad det innebär att vår kultur tar sig ut som den gör, vad det vill säga att forma sitt liv i samklang med olika tider och tankar. Vi behöver både och förstås. Både yrkesutbildningar och universitet. 

Det bör finnas platser för rent intellektuellt utbyte, för kunskapsbaserade resonemang om helt immateriella ting.

Avskaffa inte professuren i nordisk litteratur. Det är som med pandemibekämpning: konsekvenserna av de val vi träffar nu kommer att visa sig i framtiden. Att radera en professur kanske går helt ljudlöst förbi därför att framtida brist och avsaknad sällan skramlar.

(Foto: Eugene Lagunov)

_______

Tatjana Brandt (f. 1975) är författare och litteraturvetare bosatt i Helsingfors. Brandt debuterade 2001 med diktsamlingen Roo. Hennes senaste essäsamling Läsa tankar utkom på Förlaget i mars 2021.