Déa Solin om sin lesbiska roman med lyckligt slut

Vår debutant Déa Solin skriver om privilegiet att kunna skildra en lesbisk relation öppet i sin ungdomsroman "En spellista för sömnlösa nätter".

Jag skriver En spellista för sömnlösa nätter i min första lägenhet. Det är tjugosex kvadratmeter i centrum av en finsk småstad. Mina väggar är sjukhusvita och täckta av tidningsurklipp. Diskbänken är alltid täckt av smutsiga tallrikar.

Jag går i gymnasiet, men går inte på särskilt många lektioner. Jag jobbar med att alfabetisera böcker på stadens bibliotek, men tycker bäst om att hänga i källaren för att bläddra i gamla dagstidningar där alla krig under senaste århundradet skildras som nyheter.

Jag och min bästa vän sitter på tågstationen och pratar om allt vi ska göra i framtiden. Vi lovar varandra att vi aldrig ska bli som de andra som stannar i våra hemstäder. Vi ska vara de som tar tåg därifrån. Vi ska leva liv som är värda att skriva självbiografier om.

Vi lovar varandra att vi aldrig ska bli som de andra som stannar i våra hemstäder.

Jag skriver En spellista för sömnlösa nätter medan jag förstår att jag är kär i henne. Jag läser andra böcker om tjejer som blir kära i tjejer, men de slutar alltid olyckligt. Det var en trovärdig roman, skriver kritiker, medan jag lär mig att googla hur lesbiska romaner slutar för att slippa läsa fler böcker med olyckliga slut.

Jag läser om kvinnliga finlandssvenska författare som hade relationer med andra kvinnor, men de gestaltar sällan det i sina böcker. Jag är tacksam över att få tillhöra den finlandssvenska litteraturtraditionen, men jag är allra mest tacksam över att ha privilegiet att kunna skildra en lesbisk relation så här öppet i min roman.

Jag lär mig att googla hur lesbiska romaner slutar för att slippa läsa fler böcker med olyckliga slut.

Jag är arton år gammal och har möten med förlag och söker till skrivarlinjer på folkhögskolor. Jag sitter på klipporna vid vårt landställe och skriver i min anteckningsbok medan sidorna skrynklar sig av havsvattnet. Jag sitter vid mitt skrivbord i hemstaden och skriver om En spellista för sömnlösa nätter och blickar ut över vår trädgård under de ljusa sommarnätterna.

Jag tar ett tåg från stationen till någonstans där jag inte längtar bort. Jag hamnar på stökiga hemmafester och vaknar med glitter i mitt hår. Jag kör runt staden och lyssnar på musik och köper milkshakes och pratar om livet tillsammans med någon som jag är kär i. Jag bokar biljetter till främmande städer och bor på hostel i många månader i rad. Jag har alltid historier att berätta för mina vänner och lever utan tvekan ett liv som kommer vara värt att skriva en självbiografi om.

Jag skriver för alla som tröttnat på lesbiska romaner med olyckliga slut

Jag talar om för folk att jag skriver för att vinna Nobelpriset i litteratur, men jag skriver egentligen för alla sjuttonåringar som hänger på tågstationer i småstäder och drömmer om framtiden. Jag skriver för alla som tröttnat på lesbiska romaner med olyckliga slut – och jag skriver framför allt för att jag hoppas att någon läser En spellista för sömnlösa nätter och känner sig mindre ensam.

Comment

Kommentera