Heidi Hakala: Starka människor bryts och brister

Duktig blir man för att man känner att man inte är något annat än just det, skriver Heidi Hakala, aktuell med debutromanen "Bara lite till".

Jag har ofta fått höra att jag är duktig. Jag skulle hellre vara rolig. Väldigt intelligent. Modig eller originell. Duktig är ingen egenskap, det är något man blir för att kompensera för bristen på sådana. Vem som helst kan bli duktig med tillräckligt mycket ansträngning, och därför är duktighet också något som kan försvinna utan regelbundet arbete. Duktig blir man för att man känner att man inte är något annat än just det.

Min duktighet ledde till att jag för ett år sedan hittade mig själv liggandes i fosterställning på golvet i lägenheten, drabbad av utmattningsdepression. Jag kunde knappt träffa människor eller äta, ljudet av skratt gjorde ont i mig för att det kändes som ljud från en värld som jag inte längre hade tillgång till och jag – som är journalist och alltid nyfiken – slutade ta in omvärlden genom böcker, medier och samtal. Min duktighet gjorde att det tog länge innan jag erkände att jag inte mådde bra. Till slut insåg jag att duktighet inte var ett redskap som skulle ta mig ur tillståndet, kapitulerade och sökte hjälp.

Vi är trötta men anklagar inte de orimliga idealen, utan oss själva.

Väldigt många i min omgivning – framför allt unga, duktiga kvinnor – kämpar med prestationsångest. Vi jämför vår yttre otillräcklighet i speglar och vår inre otillräcklighet i människor vi möter. Vi har bra jobb men känner att vi inte är tillräckligt bra för dem, vi jämför vår egen verklighet mot Instagrams overklighet. Vi är trötta men anklagar inte de orimliga idealen, utan oss själva. Inte ens när vi aktivt försöker ifrågasätta och utmana normerna är vi fria från begäret att leva upp till dem. I min bok försöker jag skildra den här kampen. År 2018 finns det så mycket medvetenhet om vad man borde vara och så lite utrymme för att vara sig själv.

Jag är finlandssvensk och numera bosatt i Malmö, vilket förstärkt mitt intresse för gränsland. I min debutroman handlar det om gränslandet mellan friskt och sjukt, mellan att leva för andra eller för sig själv. Den värsta formen av depression är kanske inte den synliga, nattsvarta och apatiska, utan den molande grå; att gå omkring med ångest hela tiden, men ändå fungera. Träffa vänner, jobba, träna och gå på klubb – men med en ständig känsla av att inte riktigt befinna sig i sin kropp. Av att känna sig ensam för att man inte kan vara sig själv.

År 2018 finns det så mycket medvetenhet om vad man borde vara och så lite utrymme för att vara sig själv.

Jag är glad för att revolutioner som #metoo får kvinnor att dra gränser. Jag är glad för att teveprogram som Svt:s We can´t do it får oss att ifrågasätta de orimliga idealen och inte bara oss själva. Jag är glad om den här boken kan skapa samtal om skam och rädsla så att vi kan mötas, i stället för att isolera oss i vår egen känsla av otillräcklighet. För jag tror att det är som Märta Tikkanen skrev: Starka människor böjs inte. De bryts och brister.

Comment

Kommentera