Hundar förklarar inte sig själva

Vi träffades första gången i januari 2016. Nu har det snart gått två år, vi har gett ut antologin Människohundarna och nu träffas vi för sista gången. Tolv skribenter har skrivit tillsammans i två år, på författarutbildningen Litterärt skapande vid Centret för livslångt lärande vid Åbo Akademi.

Det finns olika orsaker till att gå skrivkurs, en av dem är att alla vill skriva. Vi skriver för varandra, för ingen eller för precis alla andra. Jag frågar Anne vad hon lärt sig på Litterärt skapande: ”Jag har lärt mig att ”låt det fara bara” och att min mage vet bäst. Jag får bryta mot alla regler, jag får bryta mot allt och då kan det bli riktigt dåligt, men det kan också bli något nästintill magiskt. Jag har lärt mig att skriva modigt, skriva fast ingen förstår, vem vet, kanske jag skriver för en framtid som ännu inte är här, men det spelar ingen roll för jag skriver för att jag måste och då bara skriver jag.”

Att sammanfogas till en skrivgrupp är knivigt och trevligt. Vi har vuxit omlott och i kors. Nu växer vi ifrån varann, åt olika håll. I en grupp blir allting fusionerat, likt ett kollage, vi ligger skavfötters. I ”Utata” besöker vi ett barns skogskontor, och vi hittar svaret på alla frågor: ”Hundar förklarar inte sig själva”.

Att sammanfogas till en skrivgrupp är knivigt och trevligt.

Det samma gäller vår gemensamma bok, den bok som skall komma att heta Människohundarna. Vi skrattar åt fula antologiomslag och provocerar varann med sexiga titlar. Drömmarna är ”En stad som kunde ha blivit”, där kärleken blossar upp på en sekund, men upphör lika tvärt.

Småningom tar sig helheten form och inbegriper den komplexitet som känns nödvändig. Det blir begripligt när vi ser Lottas omslag. Den rökfyllda men ljusblå himlen bakom bergstoppar som liknar isberg. En människogestalt som bryts itu som en pappdocka och blottar rosa schabloner av hundar. Det var ju så det skulle bli!

I Människohundarna gläfser vi. Blöta rufsar vi av oss pälsen vid Näckrosdammen. Hundskallen dränks av tvättande från en ny diskmaskin.

Det finns massvis av texter i vår värld. Vad berättigar en att skriva ytterligare en text om allt redan är sagt? ”Om du behöver skriva din text så är den värd att skrivas”, menar Ingrid i Centret för livslångt lärandes nyhetsbrev. ”Det har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas en liknande text som din, eftersom ditt perspektiv är unikt.”

I Människohundarna gläfser vi.

Människohundarna blev titeln på vår textsamling eftersom vi har muterat genom gemensamma skrivövningar och samtal, utgående från våra unika perspektiv.

Kanske det är möten som är klangbotten inom texterna och inom kursen. Litterärt skapande har varit ett rum för oss, som kommer att skapa ringar på vattenytan i våra skrivande liv.

Och nu när det är över, kan vi mötas igen. Som vi i ”Henry” möter en studiekompis på ett gåtfullt isländskt café efter flera år, eller som vi återvänder till våra minnen i ”Sången om Laila”.

Landskapen är vitt olika i Människohundarna. Östtysklands Leipzig eller längst fram på en buss. Kliv in i vår bok precis där du behagar – kliv på en lastbil och åk genom natten med oss.

Comment

Kommentera