Lena Frölander-Ulf: Skapardemonens svansföring

Barn- och ungdomsboksskaparna börjar få lite mer synlighet för själva skrået. Och det tror Lena Frölander-Ulf gör mer för läsningen än att prata om läsning.

Barnböcker skapas inte av barn. Barnböcker görs inte heller av pedagoger med lärorika budskap som ska dana och forma. Barnboksförfattare och illustratörer är inte präktigare än andra. Mina böcker har inte ens fötts ur oron för att barn inte längre läser! Eller för att jag skulle vara alldeles extra förtjust i barn. Och vadå, ”barn” förresten? Gillar du trettioåringar? Eller föredrar du kanske pensionärer?

Bilderboken råkar vara det perfekta uttryckssättet för ett kontrollfreak med pinsamt (och inte alltid helt genomförbara) höga amibitioner. I bilderboken får jag vara enväldig demonregissör på en arena där poesi, berättande, bildkonst och papprets scenografi får mötas. I bästa fall. Fast ofta sitter jag som demonscenografens snickares yngsta hantlangare och skrapar småsmå streck på en kartong som känns som om den aldrig skulle ta slut, och tänker att jag måste vara knäpp som sysslar med sånt här och är det verkligen värt alla dessa timmar? Nåväl, när boken äntligen utkommit, efter flera års samarbete mellan mina inre demoner och mina ödmjuka hantlangare, är det dags att prata om den. Under rubriker som ”Att ge ut barnböcker i ipadens tidevarv”, ”Stadsskildringar i dagens barnböcker” och ”Läsningens betydelse för modersmål och inlärning” … 

Demonskaparen suckar. Svansen slokar. Hornen gömmer sig under pannluggen.

Arrangörerna menar väl. Läsning och skärmtid ÄR viktiga ämnen i dagens värld. Men jag är helt fel person att tala om sådant. Jag varken vill eller kan tala för hela barnboksfältet eller om barnböcker överlag. Jag känner mig inte ansvarig för rikets barns läsning, endast för mina egna barns. Allt jag kan göra är att skapa mina böcker med all den passion jag har för det här jobbet och hoppas att den passionen sipprar ut mellan sidorna och kanske träffar någon där ute. Via engagerade föräldrar, mor- och farföräldrar, forskare, lärare och sådana som är proffs på läsning. Biblioteken är fulla av yrkeskunniga människor som är strålande på de här sakerna. Jag är det inte. Och på riktigt; skulle någon bjuda in en författare (av annat än barnböcker) med pinfärsk bok och be hen tala om – inte sin egen bok – utan om läsningens betydelse? Eller om hur det är att ge ut böcker i netflixens tidevarv? Eller under rubriken ”Hur skildrar österbottniska författare naturen”? Jag har åtminstone inte sett sådana scensamtal. Däremot flera med barnboksförfattare och -illustratörer. 

Demonskaparen suckar. Svansen slokar. Hornen gömmer sig under pannluggen.

Jag skulle mycket hellre tala om passionen jag känner för mitt jobb. Om hur jag skapar med hela kroppen och vandrar omkring i världar jag själv hittat på. Och om att hänga med mina låtsaskompisar långt innan de blir till en färdig berättelse. Om hur det bränner i huvudet när jag hittar på saker och om att ha hittapåandet som passion och yrke.

Jag vill tala om bilderboken som en teaterscen; om att skriva manus, casta, regissera, skapa dräkter, miner, gester, stämning och scenografi. Om min heliga idékompost där allt, allt, allt (skräckhistorier, art nouveau-konst, knashumor, musik, brustna hjärtan, världens ondska; allt!) blandas och bubblar tills något nytt är redo att gro. Om hur jag glider omkring mellan olika projekt och genrer för att hålla komposten varm.

Och så vill jag gärna tala om att ha världens bästa kolleger. Som också de rör sig på en skala mellan att leka skapargud och att ibland känna sig ynkligast i världen. Som tröstar med karikatyrer och hemliga små nidrim efter en dålig recension. Som envist, tillsammans med en och annan redaktör och evenemangsplanerare, jobbar för att höja vår svansföring ute på mässor och festivaler. För visst har det gett resultat! Barn- och ungdomsboksskaparna börjar sakta, sakta få lite mer synlighet för både själva skrået och för det fyrverkeri av böcker som görs hos oss just nu. Och det tror jag gör mycket mer för läsningen, än att jag pratar om läsning.

Skapardemonen viftar på sin ludna svans och ylar hoppfullt.

Comment

Kommentera