Musik ur Tritonus – Del 3: Klassiskt, chamber & choir

Kjell Westös färska roman ’Tritonus’ är samtidigt en drabbande samtidsskildring och en djupdykning i musikens historia – eller rättare sagt väldigt olika musiktraditioners historia. I berättelsen låter Westö läsaren besöka både kristallskimrande konsertsalar för klassiska konnässörer, såväl som svettiga scener i matos, där rockens urkraft manas fram. Genom en fyrdelad serie spellistor öppnar Westö låtarnas och musikstyckenas betydelse för boken, och för honom själv.

”Låt mig genast säga att på den här spellistan förekommer lösryckta satser ur verk som borde spelas i sin helhet. Styckena är komponerade så – inte skulle ju en romanförfattare heller bli glad om någon valde att läsa bara det andra kapitlet och det tredje sista. Men för att få till stånd en tillräckligt varierad spellista utan att listan ifråga blir 24 timmar lång, har jag sett mig tvungen att välja och plocka ut. Och gärna skulle jag ju ha spelat Ralf-Erik Gentz ”Fumée Noire” också – jag tror att det är ett kammarstycke – men den är svår att hitta på Spotify, av naturliga skäl.” – Kjell

Gustav Mahler: Ich bin der Welt abhanden gekommen
(Anne Sofie von Otter, John Eliot Gardiner, NDR-Sinfonieorchester)
Den här lieden hör egentligen hemma i den andra klassiska spellistan. Solisten ackompanjeras av en större orkester, men stycket är så återhållsamt i sin skönhet att det får vistas här bland kammarmusiken.

Det här är sången Jonas Albelin överraskar Thomas Brander med när de kör från Ravais kyrkby till Albaplast en regnsvart kväll strax före jul. Och för ”Ich bin der Welt” gäller samma sak som för The Waterboys ”Fisherman’s Blues”: jag väljer inte en strof ur en sång till motto för en roman om jag inte älskar sången djupt. Jag tycker bättre om den här lieden när den framförs av en mezzosopran än när den sjungs av en baryton. Den är fin också med Magdalena Kozená (i romanen), men all things considered väljer jag den här närmast överjordiska versionen med Anne Sofie von Otter.

Maurice Ravel: Violinsonat i G-dur, II: Blues
(Jennifer Frautschi, Marta Aznavoorian)
Den mellersta satsen ur ett av Krista Wacklins bravurnummer, Ravels andra violinsonat. Jag har använt mig av Ravels musik förut: hans ”Bolero” i romanen Hägring 38.

Johann Sebastian Bach: Das Wohltemperierte Klavier
(Bok 1, Nr 6, Fuga i d-moll ”Bach: piano preludes and fugues”)
I början av romanen överraskar Thomas Brander Reidar Lindell med att känna till rockgitarristen Ritchie Blackmore och säga att vissa av Blackmores solon är som fugor. I en annan scen i boken försöker Brander spela en fuga av Bach men är ringrostig och får det inte att fungera.

Johannes Brahms: Klarinettsonat i f-moll, op. 120, I: Allegro appassionato
(Martin Fröst, Roland Pöntinen)
Brahms sonat är viktig i romanen: det är den Brander övar hela hösten i hopp om att skörda lagrar som solist i Malmö. Och det är den här versionen han lyssnar på efteråt, när han försöker förstå vad som gick fel.

Erik Satie: Gymnopedi nr 2
(Falk Richter)
I romanen minns Brander hur han, Krista och hans son Vinnie improviserade kring den första av de tre gymnopedierna under den sista julen Brander och Krista firade tillsammans. Den här mellersta gymnopedin, återigen, är det enda klassiska stycke jag inbillat mig att jag kunnat spela på gitarr: jag hittade en transkription i tidskriften Guitar Player en gång och lärde mig den. Kort därefter bad några unga klassiska musiker mig välja repertoar till en kammarkonsert i Nationalbibliotekets rotunda i Helsingfors. Jag fick ett infall och frågade om jag fick spela den andra gymnopedin på elgitarr mellan den första och den tredje, som spelades av Heidi Kuusava på piano. När kvällen kom var rotundan till bristningsgränsen full av folk. En av mina vänner som var där sa: ”Det jag beundrade var hur du ändå behärskade dina extremt darrande händer.” Jag gör aldrig om det.

Jacques Offenbach: Barcarolle
(Camille Thomas, Nemanja Radulovic)
Ett av crowd pleaser-styckena Brander dirigerar på julkonsert i Musikhuset i Helsingfors, som avslutning på hans tunga höst. Jag valde den här lite knappare versionen i stället för en av de många svulstiga som stod till buds.

Alma Mahler: Die stille Stadt
(Isabel Lippitz, Barbara Heller)
Många känner till Alma (f. Schindler) för att hon var gift med Gustav Mahler, Walter Gropius och Franz Werfel. Någon kanske också vet att hon hade en relation med Oskar Kokoschka. När hon var ung komponerade hon, men Gustav Mahler tyckte inte att det skulle finnas två kompositörer i familjen. Jag kan ju inte bedöma, men jag tycker det här är en fin lied.

Darius Milhaud: Scaramouche, op. 165, III: Brasileira
(Lisa Shklyaver, Jos Van Immerseel, ”La clarinette francaise”)
Darius Milhaud var en tongivande modernist, medlem i den berömda gruppen Les Six och intensivt fascinerad av både jazz och brasiliansk musik. Han beundrades av många, bland dem jazzpianisten Dave Brubeck (”Take Five”), som studerade för Milhaud på 1940-talet (en annan av Milhauds studenter var Burt Bacharach). Brander lyssnar på ”Scaramouche” i sin Lexus en dag då han kör in mot kyrkbyn och försöker samla sina splittrade tankar.

Leos Janácek: Concertino, 2: Piú mosso
(Martha Argerich, The Lugano Recordings)
Janáceks ”Concertino” – eller egentligen brottstycken av den – hör till de kompositioner som spelas upp i Branders huvud under novemberdagen då han och Lindell kör omkring i Ravais i den senares Ford Transit och tar del av de trista händelser som skett i kommunen. Om någon vill höra mer musik av den spännande Janácek så föreslår jag pianostyckena i sviten ”På en övervuxen stig”.

Jean Sibelius: Vindarnas kör ur ”Stormen”
(Sinfonia Lahti, Okko Kamu)
Full orkester, jag vet. Men det får ändå gälla som kammarmusik här. Ett annat av de stycken som kommer för Brander under novemberdagen då han följer Lindell.

Igor Stravinskij: Historien om en soldat; Tre danser: 1. Tango 2. Vals 3. Ragtime
(Quadromania vol. 3, Members of the Boston Symphony Orchestra)
Det är Stravinskijs ”Petrusjka” Brander dirigerar i romanen – den valde jag för att man berättat för mig att den har taktbyten som är krävande också för de skickligaste. Men tidigare, på hösten, har Brander med sig noterna till ”Historien om en soldat”, trioversionen, när han bor hos Lindell. Jag har tyckt om den här luriga sviten ända sedan jag hörde och såg John Storgårds&co framföra den på Svenska Teatern i Helsingfors för flera årtionden sedan.

Nadia Boulanger: Prière
(Cyrille Dubois, Tristan Raës)
Kompositörssystrarna Nadia och den tidigt döda Lili Boulanger var så gott som generationskamrater med Alma Mahler. Systrarna Boulanger och deras kompositioner och liv hör till violinisten Krista Wacklins stora intressen.

Domenico Scarlatti: Mässa i g-moll: ”Kyrie”
(Monteverdi Chamber Choir)
Det är den här mässan Brander skulle vilja lyssna till två dagar före julafton i stället för att möta Jonas Albelin en gång till – varför han kallar den julmässa vet jag inte. Här bara ”Kyrie”, men hela mässan, i fem delar, är … ja, himmelsk, om jag nu vågar använda det ordet.

Ludvig van Beethoven: Stråkkvartett nr 13, op. 130, V: Cavatina | Stråkkvartett nr 14, op. 131, VII: Allegro
(LaSalle Quartet)
Jag minns att när jag var ung tyckte jag om Beethovens tidiga stråkkvartetter för att de lät som Mozart. Nu tycker jag om de sena kvartetterna för att de inte låter som Mozart. Och med det menar jag inget illa. Mozarts musik är fantastisk, det var bara nödvändigt för musiken att gå vidare. Men det tyckte inte de samtida, Beethovens sena musik var för djärv för sin tid. En musiker ska ha kommenterat: ”Vi vet att där finns nånting, men vi vet inte vad.” Men en som hörde var Franz Schubert – Beethovens fjortonde stråkkvartett var det sista musikstycket han ville lyssna till, bara några dagar före sin död. Thomas Brander överlever sin svåra midsommarnatt (som han avslutar med att lyssna på en av Beethovens sena kvartetter), men han får hallucinationer av musiken, han ser döda människor ute på gatan.

Camille Saint-Saëns: Sonat för klarinett och piano i Ess-dur, III: Lento
(”La Clarinette Francaise”, Lisa Shklyaver, Jos van Immerseel)
Satsen Thomas Brander övar medan han sitter i Casa Tritonus i början av juni och minns vinterns segrar och nederlag, strax innan han ska gå på begravning.

Franz Schubert: ”Arpeggionesonaten”, I: Allegro moderato
(Anne Gastinel, Claire Désert)
Den här sonaten hörde till de första klassiska styckena jag blev riktigt fäst vid. Jag hade en vinyl där cellisten Arto Noras och pianisten Tapani Valsta framförde den, och där började det. (Schubert är och förblir en av mina favoriter.) I romanen spelas sonaten av Giulia Biancardi ackompanjerad av Mikko Kuortti på piano.

Gordon Jacob: Kvartett för oboe, IV. Rondo: Molto allegro
En sats ur den fina kvartett vars solostämma Vuokko Tuomela triumferande – tycker Brander – spelar när de ses för första gången efter att hon #metoo-outat honom.

Judd Greenstein: City Boy
(NOW Ensemble)
Det här är inte den Judd Greenstein-komposition som Rafa Gentz lyssnar på i Branders arbetsrum och som Brander tycker låter som ”Mahlers barnbarnsbarn på speed” – det här stycket är inte frenetiskt, däremot vackert. NOW Ensemble, verksam i New York, har en spännande line-up: piano, kontrabas, elgitarr, tvärflöjt, klarinett.

Missy Mazzoli: Vespers for a New Dark Age, I. Wayward Free Radical Dreams | II. Hello Lord
(Missy Mazzoli, Victoire, Lorna Dune)
Ett annat av de nyare stycken Gentz spelar för Brander i den senares arbetsrum, kanske gör han det för att väcka sin vän och kollegas intresse och hunger igen.

Lyssna på och läs om de tre andra låtlistorna via länkarna nedan: