Han kallades ”Jörn Donners son” av alla tills det småningom också blev vem han var. Rafael Donner skriver om att debutera.
Jag är så liten så jag har inget namn. Jag tänker ofta på det lilla djuret i skogen som sade det. Citatet är från Vårvisan, en muminsaga. Jag skulle vilja vara det där djuret: ett namnlöst litet kryp, men nu har jag istället ett namn till, nu heter jag författare. Lilla jag? Nej, jag är hellre kejsaren utan kläder om jag måste kallas något, eller kanske bara djuret i skogen. Ordet författare smakar konstgjort i min mun, som ett misstag eller en lögn. Det hör förmodligen till när man debuterar.
Det finns väl folk där ute som drömmer om att skriva en bok men som egentligen drömmer om att ha skrivit en bok. Det är statusen de eftersträvar, slutmålet, inte processen. De vill vara författare, men för mig var hela grejen med en bok lite av en eftertanke. Jag hade i fyra års tid studerat film, jag hade tankar och idéer som jag inte fick ut för att filmmakandet var för arbetsdrygt och långsamt, så jag skrev och jag skrev tills jag insåg att jag skrev något som liknade en bok. Missförstå mig inte, jag vill inte låta dryg eller falsk, naturligtvis tänkte jag på Tanken, på tänk om jag någon dag är en författare, och när jag fick besked om att jag skulle publiceras var jag precis som alla andra euforisk och lättad och kanske också lite överraskad.
För mig var hela grejen med en bok lite av en eftertanke
Men det är det här med namn. Min fars namn är Jörn Donner. Han är känd i Finland och relativt känd i Sverige. Priset för detta är bland annat en yngsta son som alltid har varit en parentes eller en eftertanke, som aldrig riktigt varit en fri individ utan något mera parasitliknande, som föddes till en värld där han inte fick bestämma över sitt eget namn: han kallades ”Jörn Donners son” av alla tills det småningom också blev vem han var. Jag undrar därför vad priset för detta nya namn är och vad det egentligen betyder att vara författare. Det är en ny version av min identitet som jag nu måste konfrontera.
Titeln på min bok, ”Människan är ett känsligt djur”, anspelar på samma identitetsförvirring. Den är en självbiografisk essä om människans identitet, om män som glömt bort att de är människor och människor som glömt bort att de är djur. Ibland glömmer jag också och ni må kalla mig en författare men jag gör det inte själv. Jag vill inte: jag är ett litet djur och orden jag skriver är mina känslor.
