Stig Hansén: Sista gången jag såg Birgitta

Författaren Stig Hansén minns sin vän Birgitta Ulfsson.

Första gången jag såg Birgitta för första gången, och pratade med henne, var 2011 i samband med en premiär på Folkteatern i Göteborg och jag fascinerades och fängslades och förtrollades av hennes snabba intelligens och humor och bitskhet och ordval.

Andra gången jag såg Birgitta för första gången var 2014, då vi började prata allt längre med varandra och vi satt i hennes och Iwars lägenhet i Göteborg och hon berättade om hur olika ord uttalas och vad de kan betyda – så länge man hittar rätt tonfall – och om hennes mamma och pappa och om de trippande steg som hon var tvungen att lära sig att ta om hon ville leva teaterlivet.

Tredje gången jag såg Birgitta för första gången förstod jag att det alltid skulle vara något nytt, att inget var sig likt från tidigare möten. Det kom alltid nya historier och gamla anekdoter som var fyllda med leenden innan jag några timmar senare insåg att leendet bodde granne med gråten. Vi gick då på Helsingfors gator och hon höll mig under armen ”för säkerhets skull” och blev stoppad hela tiden av folk som ville tacka för allt hon gjort, och däremellan pekade hon på den ena och den andra byggnaden och berättade om människor hon mött just där och hur mycket de hade berikat hennes liv.

Det kom alltid nya historier och gamla anekdoter som var fyllda med leenden innan jag några timmar senare insåg att leendet bodde granne med gråten.

Den första gången jag såg Birgitta för sista gången var den sjunde april i år då vi pratade om vår bok i Göteborgs Litteraturhus, och det var en varm dag och det satt kanske ett trettiotal och lyssnade. Hon hade visserligen varit trött några dagar, men var som vanligt alldeles formidabel när hon berättade om sitt liv. Några timmar senare svimmade hon och sedan blev hon raskt sämre.

Den andra gången jag såg Birgitta för sista gången var i Göteborg torsdagen den femtonde juni. Då låg hon i sängen i hemmet, hon var både pigg och trött och åt lite sockerkaka och frågade vad jag sett på teater på sistone och våra kinder möttes när jag skulle gå och hon sa att hon ville åka hem till Helsingfors för att dö där och resan och läkarjournalerna ordnades fram och några dagar senare flög hon till lägenheten i Helsingfors.

Den allra sista gången jag såg henne för sista gången var lördagen den tjugotredje september i lägenheten i Helsingfors och hon hade sovit i nästan en hel vecka, men nu fick vi ändå några timmar tillsammans och hon berättade om favoritroller, om hur hon körde bil i Ekenäs, om att hon en enda gång tagit en sup före en föreställning. Och hon berättade lite om Tove Jansson och jag sa att ”Vem ska trösta knyttet?” är den bästa barnbok jag vet och att jag läst den för mina barn många gånger när det varit fara på färde, och hon sa att den kan man behöva läsa när verklighet och dikt glider ihop. (Jag berättade inte att den kände stjärnskådaren David Meade sagt att jorden skulle gå under just denna dag genom att en planet skulle åka rätt in i jorden.) Hon fortsatte med vackra vackrare vackraste ord om ön hon älskade och om båten som tagit henne dit och om att hon var lycklig trots att hon visste att det var över. Jag satt vid hennes säng och solen sken och gardinerna var dragna åt sidan och det stod solrosor i fönstret och hon åt lite jordgubbar och blåbär och drack varm choklad, drack barndom, och strax skulle jag gå till färjan som skulle ta mig hem igen och Birgitta sa, när våra kinder möttes som vanligt, att ”detta är sista gången vi ses, Stig”, och jag kysste hennes högra kind mellan ögat och munnen och sa till henne att jag aldrig någonsin mött en mer livsbejakande människa och att jag var så innerligt lycklig och tacksam över att ha lärt känna henne. Hon log och var alldeles klar och sa att ju äldre hon blir, desto längre kunde hon prata om sin barndom, men att nu är nu är nu. Sedan sa hon att jag skulle ta en rejäl whisky, så jag gick ut i köket och tog en, och stannade alltså en stund till och drog ut på hejdået, och hon sa att hon inte gillar starkvaror längre och att hon egentligen skulle vilja vara vackert klädd, och få håret i ordning, det var ju trots allt lördag, och hon undrade om jag skulle dansa på färjan hem, och sa att man ibland måste stå barfota och jag undrade om hon dansat barfota någon gång och hon sa att det hade hon gjort många gånger och att hon aldrig ångrat någon gång och så log hon igen. Sedan blundade hon en stund medan hon citerade något ur Becketts ”Slutspel”, pjäsen som betytt mest för henne, och allt var rofyllt och en timme och en whisky till senare gick jag baklänges ut ur sovrummet för att få behålla hennes blick så länge som möjligt och sedan byggde jag och knyttet mig en egen tunnel som tog mig från Birgittas och Iwars sovrum ut i hallen och nerför trappan och längs den långa Mannerheimvägen och ner till färjan och in i hytten och jag hörde och såg ingen på vägen och färjan avgick fem minuter före tidtabell. Jag satt i flera timmar i hytten och tittade på det gråblå vattnet och tänkte på ön som var Birgittas hjärtas femte kammare och mindes sommardagarna där och jag ville hålla uppe himlavalvet länge, länge, länge och tänkte att jag kan sova var som helst bara jag har en utsikt, men vågorna blev högre och svartare och några våningar ovanför dem hördes basen och trummorna när dansbandet drog igång och en röst i hyttens högtalare förkunnade att det fanns bra extrapriser i taxfreeshopen, allt medan jag började berätta en tröstande godnattsaga alldeles bara för mig själv: ”Det var en gång en …”