Tove Jansson var inte den bohem många tror

Tove Jansson var en stor systematiker, Astrid Lindgren en stundvis hård förläggare och chef och Lennart Hellsing kunde vara bitsk mot sina författarkollegor. I veckans podd ser vi bakom klichébilderna på tre av den svenskspråkiga barnlitteraturens giganter.

“Det finns en bild av Tove Jansson som ett bohemiskt naturbarn som inte hade så mycket ordning. Det stämmer inte. Hon hade väldigt bra ordning på saker och ting och sparade supermycket”, säger Boel Westin, som betecknar Jansson som en “systematiker”.

Det har lett till en guldgruva i form av ett personligt arkiv som Boel Westin känner bättre än de flesta. Hon började forska i Tove Janssons liv och konstnärsskap för över 30 år sedan, medan Tove Jansson ännu levde.

Boel Westin diskuterade arvet efter Tove Jansson, Astrid Lindgren och Lennart Hellsing under ett seminarium på Göteborgsborgs bokmässa, som Förlaget-poddens lyssnare nu får ta del. De övriga panelisterna var Hellsing-experten Lena Kåreland och Lindgren-kännaren Kjell Bohlund.

Bohlund har skrivit biografin Den okända Astrid Lindgren: åren som förläggare, där han sprider ljus över en författare som parallellt med sitt eget skrivande också var en inflytelserik och ofta sträng förläggare.

“För att beskriva Astrid får man använda ord som inte brukar användas här på bokmässan. Astrids betydelse var inte bara litterär och konstnärlig, den var ju också industriell i och med att hon var en väldigt skicklig förläggare och affärskvinna”, säger han.

“På den här bilden kan man verkligen se att hon gillar att vara chef”, konstaterar Bohlund när han visar upp pärmen på sin biografi, som beskriver Lindgrens 25 år som förläggare på Rabén & Sjögren, en tid då hon också fick stor framgång med sina egna böcker både i Sverige och internationellt.

Jansson, Hellsing och Lindgren kom alla ut med böcker som kom att bli klassiker samma år, 1945,  då bland annat den första Pippiboken och den första muminberättelsen, Småtrollen och den stora översvämningen utkom. Det är ett år som i den nordiska barnlitteraturforskningen har kommit att omskrivas med gyllene bokstäver. De tre författarna förenades i sin vilja att skriva barnlitteratur som höjde ribban.

“Det intressanta är vilket allvar de ägnade åt barnlitteraturen, deras anspråk och ambitioner var stora. De ville inte bara skriva böcker, de ville förändra världen”, säger Bohlund.

Efter krigsåren utvecklades barnlitteraturen starkt. Det hängde ihop med en framtidstro och ett nytt samhällsbygge där man satsade allt mer på barnen med bland annat introduktionen av barnbidraget. Man ville skapa litteratur för en framtida generation som inte skulle starta nya krig.

En annan sak som förenar författarna är enligt Boel Westin deras normkritiska syn på familjen som påverkat den.

“Alla vet ju att Pippi Långstrump var en revolution. Muminfamiljen kan verka traditionell, men den är ganska originell faktiskt – när det kommer nya individer till Mumindalen gör man nya sängar och matbordet större, det är en glidande idé om familjen. Och samma är det hos Lennart Hellsing, eller där finns det egentligen inte någon familj alls. Tove Jansson monterar ner familjen med tiden, och hos Astrid Lindgren finns det alla dessa ensamma barn i fosterfamiljer”, säger hon.

Även om författarna förenades i en stark tro på barnlitteraturens kraft förekom det också skismer, speciellt mellan Lennart Hellsing och Astrid Lindgren. Boel Westin vill också lyfta fram att Hellsing en gång gav Tove Jansson vad hon kallar en “litterär snyting” i en recension av hennes muminroman Trollkarlens hatt.

“Han skrev något om att naturskildringarna är litet väl snarfagra. Gud så orättvist, tänkte jag, som tycker att Trollkarlens hatt är alldeles underbar. Men han ville ju sticka ut, han ville bråka och röra om”, säger Westin.

Kjell Bohlund berättar att Hellsing hade svårt att komma överens med Lindgren av flera orsaker – bland annat för att han tyckte att han fick för litet royalty på vissa av sina verk.

“Men främst var han kritisk mot hennes traditionalism och försiktighet, både i hennes eget författarskap och i förlagets utgivning. Lennart tyckte om vissa av hennes böcker men vissa gillade han inte alls, de som var tillbakablickande. Han tyckte hon borde ha vågat mer ‘Du är en genial författare, men du kan mera. Lägg ribban högre, hoppa högre, du kan.’ Men så drevs han också av lusten att revoltera.”