Ur Bombträdgården: Barnbåten S/S Arcturus

Idag, den 20 november, uppmärksammas Krigsbarnens dag i Sverige. Med anledning av det publicerar vi ett utdrag ur Mia Francks roman Bombträgården, där krigsbarnet Lissu precis ska fraktas med båt över till tryggheten i Sverige.

Framför mig tornar S/S Arcturus upp och djupt under mig blänker vattnet. Svartare än häxkatter. Lissu-liten, Lissu-liten, säger jag i mitt huvud, du ska gå över där.

Iständerna i vattnet krafsar mot skrovet. Tuggar, trugar och gnuggar mellan båt och kaj. Landgången jag ska sätta fötterna på, måste sätta fötterna på och de buffar bakifrån, alla barnen knuffar och landgången gungar och jag vet att iständerna gurglar hungrigt. Vänster fot, första steget. Iständerna smäller och smattrar. Vinden är deras vän som kastar sig in under min kappa och drar i den och låter kalla smekningar dra sig upp över ryggen. Jag håller hårt i kappan. Lappen runt halsen dansar i vinden och jag måste släppa kappan för att inte slitas bort med lappen som segel, den vill vina med mig ner till tänderna. Låta dem äta upp mig. Bara mössan ska guppa på ytan när tänderna svalt mig. Min mössa ska vara en istandsplomb. Bakom mig pressar och gråter barnen mig fot för fot över landgången. Jag sväljs av S/S Arcturus i stället för isvattnet. Slukas ner under däck.

Det kommer verkligen att hända. Jag är på väg till Sverige. Varje steg på däck och ner under däck dunkar i takt med tanken att det verkligen händer, även om jag inte riktigt tror på den. Mest för att det är bara jag, utan Lennis. Han skulle säga att det här är sant.

Flickan bredvid mig börjar spy och hela rummet fylls av lukten

På natten ligger alla vi barn inklämda nere i båten på madrasser och trevåningssängar. Jag har en kudde och en filt. Vi har inte tagit av oss vinterkapporna för det är så kallt att andedräkten är vit också nere under däck. Det finns några lampor som kastar skuggor över väggarna. Jag ser figurer vandra från golv till tak medan båten plöjer genom vattnet och isen. De andra barnen gråter, någon skriker på »äiti« och en annan rabblar långa ramsor. En flicka sitter på sin madrass och gungar fram och tillbaka, hon håller händerna knäppta runt benen och jag tror att hon ber för jag hör henne säga »Rakas Jeesus« och »anna meille enkeleitä« och jag tittar på tanterna men ingen av dem är änglalik utan de är grå i sina dräkter som skymtar under bruna och grå kappor. Den kära Jesus som flickan ber till har inte hört henne, inte gett henne några änglar. Lottorna går omkring och försöker lugna de som gråter och skriker högst. De klappar dem med mjuka vantfingrar. Alla deras rörelser blir skuggspel på båtens väggar. Det är vassa näsor, klohänder, huvor som döljer något mörkt och till slut måste jag blunda för i bröstet och magen hamrar det så hårt och jag trycker handen mot det onda dunkandet, tänker bara på det och inte på skuggnäsorna på båtväggarna.

Jag kan inte sova, bara lyssna på vinden som tjuter och får båten att kränga. Flickan bredvid mig börjar spy och hela rummet fylls av lukten. Jag känner kväljningar i min egen hals och sväljer. Det går inte att låta bli att titta på den grötiga pölen med bitar av smörgåsarna vi ätit. Tant Mary kommer springande.

»Såja«, säger tant Mary och hjälper flickan att sätta sig upp för att inte spy ner sig själv ännu mer.

Flygplanen kommer. Iständerna ska tugga i sig oss alla. Vi ska alla dö, dö, dö!

När en har börjat är det fler som följer flickans exempel. Lottorna springer med hinkar och trasor, de försöker putsa av det värsta. Båten knycker till och Mary får ta stöd för att inte ramla över flickan med spyorna.

»Jeesus Kristus, siunaa meitä, armahda meitä«, ropar flickan som bett tidigare, hon sitter fortfarande men har lyft de knäppta händerna mot taket. Skuggorna dansar fortare och fortare, en krigsdans, och jag måste slå armarna om mig själv för jag vet, är helt övertygad om att jag aldrig kommer att nå fram till Stockholm. Det finns inget av den frälsning och nåd som flickan ropar på.

Båten knycker till och flickan bredvid spyr ännu en gång, lite av det stänker på både mig och Mary.
»Uff«, säger Mary. Jag drar mig undan, kryper ihop och sätter mig rak igen för nu hör jag dem. Mullret i luften. Flygplanen kommer. Iständerna ska tugga i sig oss alla. Vi ska alla dö, dö, dö!

Här finns inget bombskydd att springa till, ingenting alls som kan skydda oss från bomberna som ska regna ner.

»Hu så det blåser«, säger tant Mary. Men jag hör på hennes röst att hon inte är säker. Det kan vara ryssen. Ryska flygplan som vill sänka barnbåten. Ner i isvattnet med oss, inga änglar där heller.

Tanterna är så få och det behövs bara en enda bomb.

Precis då hörs ett vinande ljud och något faller, faller, faller i vattnet och båten tar nästan ett skutt i vattnet. Nu skriker alla. Tanterna hyssjar, som om det skulle hjälpa, de försöker lugna alla de hundratals barnen, men tanterna är så få och det behövs bara en enda bomb. Det smäller i skrovet. Det blir märkligt tyst i barnbåten, alla väntar på att få veta när vi ska dö. Att S/S tar in vatten. Vi väntar. Utifrån hörs röster som ropar över vinden och springande fötter över däck. Inne är det bara ett barnljud som hörs, någon spyr igen. Isen skaver mot skrovet, krasar och knastrar, en hög smäll och det måste vara en bomb som fallit ner genom isen. Jag kniper ihop ögonen och för en kort sekund försvinner S/S Arcturus, i stället ser jag Lennis leende när han som vanligt på våren slår sönder isen på pölarna och det är isande kallt om fingrarna som vi sticker tillbaka in i vantarna. Lennis doppar till och med tårna i Tölöviken, fast det är förbjudet, han vill bara prova. Sedan drar han på sig strumpor och stövlar med styva fingrar och vi springer långt för att han ska glömma hur kallt det var.

Ännu en smäll utifrån rycker mig bort från Lennis kalla fingrar.

Jag vrider på mig, tittar på tant Mary, på hennes lottakläder där det finns en spyfläck precis under broschen som visar på fem års arbete inom Lottarörelsen. Flickan har slutat spy nu. Båten kränger till igen, lutar en stund åt ena sidan så att jag känner hur vi alla börjar kana ditåt, innan den rätar på sig. Ännu hörs en hög smäll utifrån. Båten lägger sig, ligger rätt och stilla. Vi väntar. Jag tittar upp mot tant Marys ansikte.

Hon har inte längre blå snälla ögon, inget leende.

Inom mig mumlar en röst att jag ska vara försiktig, försiktig.

Ansiktet har ersatts, blivit hennes rätta ansikte med ögon som växer utåt, som om de ville trilla ut, ögonvitorna tränger utåt för varje knakande i skrovet. Det ena ögat har klättrat för långt ut, det ramlar ur sin ögonhåla och när det kommer ännu en smäll och dån i vattnet, rullar tant Marys öga över golvet och stannar vid en barnsko. Hennes rätta ansikte är det värsta och närmaste jag någonsin sett. En stund stirrar jag på ögat vid barnskon, sedan tittar jag upp på henne, ser rakt in i den tomma ögonhålan där det hänger trådar eller senor. Inget blod rinner ut.

Det finns ingen mamma här.

Jag skriker, nu när ingen annan skriker, då skriker jag. Tant Mary försöker komma nära mig, försöker krama om mig. Hennes tomma ögonhåla och det enda vita ögat är så nära mig att jag kan känna att det luktar kött och ruttet ur hålet som gapar mörkt och tomt, bara senorna rör sig när Mary tar sig närmare mig.

Det finns ingen mamma här. Ingen moster, även om hon varit så ledsen, så ledsen att hon inte orkat gå till bombskyddet ens. Inte då mamma försökt tvinga med henne. Ingen gång alls. Och Lennis som skulle vara med mig är inte det. Här är bara jag.

Lennis, Lennis, skicka änglarna!

Inom mig hör jag rösten igen. Mumlar försiktigt, försiktigt.

När Mary lägger sin hand på mig slår jag vilt omkring mig. Jag sparkar och drar mig undan. Sväljer illamåendet, vill inte spy och bli hjälplös i hennes närhet.

»Lugna dig«, säger tant Mary med alldeles vanlig röst, men ögat som är kvar är vitt och nu börjar också det tränga sig för långt ut ur sin ögonhåla. Det vilar på kanten i sin ögonhåla, som om någon skuffade ut det inifrån. Min hand träffar hennes haka, ögat rycker till och pluppar ut det också, men lossnar inte, hänger i nervtrådarna.

»Det är bara isen«, säger tant Aino och tar tag om min namnlapp, vänder på den. »Liselott, det var inte Ryssen. Det är isen som är tjock och smäller.«

Och nu hör jag rösten inom mig tydligare, det är Lennis röst: Lita på henne, säger han.

Comment

Kommentera