#VÅRTHAV: Tove Janssons litterära båtar

Följ med på en djupdykning bland Tove Janssons båtar – både verkliga i handfast mahogny och litterära fantasifarkoster med larvfötter och fantastiska lampor!

En båt om natten är nånting underbart. Det är så man ska börja ett nytt liv, med en brinnande stormlykta i masttoppen, kustlinjen försvinner i mörkret bakom en, hela världen sover.

Pappan och havet

För Tove Jansson verkar båtar stå för frihet – ett färdmedel för att ta sig längre ut mot den obrutna horisonten och olika äventyr på det hav hon älskade så mycket. Och då är det kanske inte konstigt att Muminfamiljens egen båt heter just Äventyret. Äventyret kommer till familjen som en gåva från havet.

De har hittat en båt! skrek Snusmumriken. Kom så springer vi och tittar!
Det var verkligen sant. En riktig, stor segelbåt, byggd på klink, med åror och sump och målad i vitt och grönt!
Vems är den? flämtade Mumintrollet när han hade hunnit fram.
Ingens! sa Muminpappan triumferande. Den har drivit iland på vår strand. Det är en present av havet!

Trollkarlens hatt

Precis som havet hos Tove Jansson blir också båtarna i böckerna en slags karaktärer, som har personligheter och kan ändra form och få nya egenskaper.

Båten låg på sidan med hoprullat segel och såg ut som om hon aldrig mer skulle få lust att segla. Hon var för högt uppdragen och hade ingenting med havet att göra längre. Mumintrollet stod stilla och tittade på Äventyret. Det var lite synd om henne – men kanske hon sov.

Pappan och havet

Den kanske mest fantastiska fantasibåten i Tove Janssons produktion är den ikoniska Haffsårkestern, båten som är en central del av många av Muminpappans och hans vänners vilda ungdomsäventyr. Vi får stifta bekantskap med denna ädla farkost i Muminpappans memoarer:

Mitt i gläntan stod en båt, en stor båt!
Den var bred och stadig som Fredrikson själv, lika säker och självfallen. Jag visste ingenting om båtar men fick en omedelbar och stark känsla av så att säga båtens idé, mitt äventyrliga hjärta började klappa och jag nosade en ny slags frihet. Samtidigt såg jag för min inre syn hur Fredrikson hade drömt den här båten, planerat och ritat den, jag såg honom gå till sin glänta varje morgon för att bygga. Han måste ha hållit på förfärligt länge.

Denna båtarnas båt är döpt efter Fredriksons bortkomna brors diktsamling och ska målas i ultramarin, men på grund av vissa komplikationer blir den röd och får det felstavade namnet Haffsårkestern. Haffåorkestern är en flodbåt med hjul som visar sig överraskande mångsidig. Under berättelsen gång genomgår en omfattande metmorfos: den kan ta sig fram både på havets botten och i luften. Den får ett stort molnsegel som gör att den kan ta sig fram i luften och larvfötter som den kan gå med på havets botten när den tar sig ner under ytan.

Och så lät han Haffsårkestern gå rakt ner i havet. Den fylldes av ett grönt, genomskinligt ljus och flockar av bubblor svärmade förbi hyttfönstren.
Nu går vi under, sade lilla My.
Jag pressade nosen mot rutan och såg in i havet. Haffsårkestern hade tänt en krans av lampor midskepps. De skickade ett svagt, darrande ljus in i havsmörkret. Jag ryste. Ingenting annat än grönt mörker åt alla håll, vi svävade i en evig natt och fullständig tomhet. Fredrikson stängde av motorn och vi sjönk i tyst glidflykt, djupare och djupare.

Muminpappans memoarer

I Tove Janssons böcker beskrivs båtar ofta som något värdefullt och nästan högtidligt, vackert formgivet hantverk som man måste visa respekt.

Ingenstans, det förstod hon, vårdar man den plats där man lever så som i ett skepp. Varje detalj var fint utformad, varje yta polerad och fullständigt ren, mässing och trä glänsande som honung och brun sirap.

Solstaden

Toves egen mest älskade båt måste nog ha varit den fyra meter långa träbåten Victoria, som hennes barndomsvän och sommargranne i Pellinge, Albert Gustafsson, byggde i mahogny år 1962. Såhär beskriver hon båten i Anteckningar från en ö:

Det blev den vackraste båt som nånsin hade skådats på hela kustavsnittet. Hon var stark och smidig och formligen dansade i sjögång, hennes namn var Victoria eftersom både Tootis och min pappa hette Viktor. Efterhand som somrarna gick blev Victoria mer och mer Tootis därför att hon älskade båten mest och skötte den med yttersta omsorg.

 

I många av Tove Janssons böcker framkommer  oskrivna regler kring båtliv och sjövett. Förstår man inte hur man ska bete sig på sjön och i en båt är man en tölp, helt enkelt.

Till slut orkade pappa inte oroa sig längre utan bara seglade iväg. Han satte upp spriseglet och sa, tänk nu på att man inte får ha en enda onödig sak i en båt.
Vi satt still. Vi fick inte läsa, det är att förakta båten. Ingenting fick hänga efter, varken linor eller barkbåtar för lotsarna kunde se det. Vi gjorde en lov kring revet men inte för snäv, det är utmanande, och inte för stor för det verkar försiktigt och lotsarna kunde se det.

Bildhuggarens dotter