Eva Kela: Vem är intelligent?

Här om dagen hade jag besök hemma hos mig. Två nya, tidigare okända kompisar kom på kaffe och vi hade en avslappnad samvaro. Det var först några dagar senare som jag började reflektera över mina gästers reaktion på vår bokhylla.
– Wow! Du måste vara ett geni som har läst alla dessa böcker. Det är bara i allmänna bibliotek jag har sett så här många böcker samlade på ett och samma ställe, utbrast min ena gäst.

Jag blev ställd och försökte undvika känslan av att vara en bluff. Det var troligtvis fråga om en artighetsfras, men jag kände mig pinsamt berörd och samtidigt smickrad av kommentaren. Visst, vår bokhylla är stor, men fungerar både som inredningsdetalj och bildningskälla i vårt hem. Vi äger många böcker och jag har läst största delen av dem från pärm till pärm, vissa av dem flera gånger.

Men kompisens ord påminde mig om mitt mindervärdeskomplex gällande allmänbildning, för jag är långt ifrån ett geni och aldrig någonsin i mitt tycke tillräckligt beläst. Jag tvivlar ständigt på min duglighet gällande intelligens och kunskapsnivå. Jag är uppväxt i ett hem där kunskap, läsande och skolframgång uppskattades. Kultur i form av litteratur, klassisk musik och bildkonst fanns alltid nära till hands. Mina föräldrar var båda akademiskt utbildade och jag och mina två äldre systrar uppmuntrades till allmänbildning och världsvana. Men jag var och förblev en presterande medelmåtta gällande skolgång, speciellt i förhållande till mina systrars idel nior och tior på terminsbetygen.

Skolprestationer och antalet lästa böcker är förstås inte den ultimata måttstocken på ”genialitet” eller intelligens. Nu hänvisar jag till den form av intelligens som genererar samhällsanalys och förståelse för större helheter. Människor som kan argumentera, bredda perspektivet och lägga fingret på de avgörande brännpunkterna i vår omvärld är underbara att lyssna till, se på och läsa.

Mitt mod att stanna upp för att utforska vad jag själv tycker och tänker hämmas av mitt starka behov av att hitta konsensus och vara andra till lags

Intelligens går hand i hand med att tänka självständigt. Det är där jag finner min svaga punkt. Min delaktighet i diskussioner färgas alltid av vilka som deltar, vad de säger och hur de uttrycker sig. Jag anser mig vara alldeles för plastisk i mina utsagor om så gott som alla ämnen som diskuteras. Mitt mod att stanna upp för att utforska vad jag själv tycker och tänker hämmas av mitt starka behov av att hitta konsensus och vara andra till lags. Dessutom är jag alltid säker på att de andra är mer insatta i ämnet än jag och kompenserar känslan av underlägsenhet genom att hålla med dem som verkar mest övertygande. Jag lyckas inte finna tron på att det kunde finnas tillräcklig vishet och erfarenhet inneboende i mig.
Till saken hör att jag fortlöpande försätter mig i situationer, grupper och arbetssammanhang, som sporrar mig att övervinna mig själv och mitt intellekt. Jag vill höra ihop med människor som är kunniga, intelligenta och kan sätta komplicerade, samhälleliga frågor i mer övergripande sammanhang. Men likväl känner jag mig alltid några steg efter. Frågan är hur mycket av min självständighetsproblematik som hör ihop med min självkänsla och en nedärvd ödmjukhet, eller hur mycket jag de facto är bakom flötet.

Jag har haft förmånen att under mitt yrkesliv få röra mig bland och påverkas av fiffiga människor. Det senaste åren har jag gjort reportage och varit programledare för bland annat de litterära diskussionerna i ”Godmorgon Finland” på MTV3. Nästan dagligen har jag intervjuat smarta, välformulerade personer som förmedlat åsikter och kunskap med skärpa och erhållen bakgrundsfakta. Mitt mindervärdeskomplex har fått växa och jag har otaliga gånger känt mig dum, obildad och inkompetent. Men min förståelse för intelligensens essens har ökat avsevärt. Intelligens är det mänskliga kapital jag kommit att beundra nästan mest den senaste tiden, för bildningsnivån i det offentliga rummet har brutits ner. Desinformation och åsikter baserade på magkänsla florerar inte längre bara på sociala medier. Populistiska och respektlösa uttalanden har förekommit på regeringsnivå redan länge. Finska språkets uttryck ”mutu” (minusta tuntuu) eller svenskarnas charmiga start på ett argument ”jag kan känna att si och så” är fungerande i vardagliga diskussioner, också bland bättre vetande experter. Men de får inte utgöra basen för en upplysande samhällsdebatt.

Populistiska och respektlösa uttalanden har förekommit på regeringsnivå redan länge.

Mitt behov av resonemang som är obundna av yttre intressen i tidens stora frågor har blivit skriande. Därför blir jag upprymd av stora tänkare. Psykologen och författaren Jussi Valtonen, som vann Finlandiapriset i skönlitteratur 2014 med boken ”He eivät tiedä mitä tekevät”, har en uppfriskande attityd till kunskap. För att uppnå pålitlig, oberoende vetenskap behöver vi oftare bryta ner förvrängda tankekonstruktioner än skapa nya. Han forskar i neuropsykologi och fördjupar min insikt i hur svårt vi människor har att omkullkasta våra egna inställningar och inbyggda fördomar, bildning och intelligens till trots. Han senaste artikel i Lääkärilehti behandlar temat. Han skriver om hur man vetenskapligt har kunnat bevisa att människans psyke, till syvende och sist, alltid bygger på en emotionellt förankrad tro. Vi tror att vi är intelligenta nog att veta en massa saker, men en stor del av vår kunskap är cementerad i s.k. mutu-föreställningar. Och då våra ”sanningar” ifrågasätts är vi benägna att binda oss allt starkare till dem. Vi vet lite med otvetydig säkerhet, men känner däremot mer. De genuint intelligenta lyckas hålla ett lagom avstånd till sitt ego och erkänna sina känslors påverkan i varje resonemang.

För mig har det blivit tillräckligt att kunna ta del av de intelligentas tankar. Kanske är jag smart nog att förstå att njuta av dem och försöka ifrågasätta dem.

Comment

Kommentera