Janne Strang: Balladen om en bokälskare

En berättelse i två akter med en epilog.

För cirka femton år sedan fick vi ett samtal till tidningen jag jobbade på. En obekant mansröst berättade att ”de håller på förstör hans bibliotek”. Mannen var trädgårdsmästare på stadens gamla mentalsjukhus, vars verksamhet man nyligen beslutat flytta till modernare lokaler. Det innebar att mannen blivit av med jobbet, och inte bara han var illa ute, staden ville också bli av med den ansamling böcker som trädgårdsmästaren under sina nästan fyrtio år i tjänsten hunnit fylla sjukhusets lagerbyggnader med.

Trots att löneutbetalningen upphört hade trädgårdsmästaren fortsatt åka ut till sjukhusområdet, för att sköta om floran på frivillig bas. Han hade hoppats att någon på staden skulle inse nyttan med hans insats och kanske betala honom något, ”men de undrade bara varför jag fortsätter jag åka ut till en arbetsplats som inte längre var min. Kort sagt bad de mig dra åt helvete.”

Tekniskt sett var saken solklar: Sjukhuset ska stänga och arbetsförhållandet kommer att upphöra, så töm förråden på personliga ägodelar och vänligen lämna området. Ändå fanns här en story, kände vi, så den raska journalisten jag en gång var cyklade iväg och mötte en smal, drygt femtioårig man med misstänksam blick och vitt skägg. Vi vandrade omkring på sjukhusets ägor och han berättade sin historia, hur han som tonåring kommit till mentalsjukhuset som portvakt och allt-i-allo, och långsamt avancerat till posten som trädgårdsmästare. Under årtionden hade trädgårdsmästaren blivit en organisk men inofficiell del av vårdapparaten, och brukade på eget bevåg rasta patienterna i parken. Han tog dem ut på promenader bland träden och blommorna, buskarna och nyttoväxterna, och det berättas att patienter som inte hade sagt ett ord på flera år, spontant börjat prata med vårdarna om sina besök i naturen. Trädgårdsmästaren höll inte inne med att han själv såg sina parkpromenader som den bästa terapiformen sjukhuset hade att erbjuda, en motsats och ett komplement till läkarkårens kliniska och medicinska grepp.

Samma terapeutiska funktion såg trädgårdsmästaren i sitt ”biblioteket”, varav huvudparten låg inrättat i en av de större tilläggsbyggnaderna i tegel. Jag skriver bibliotek inom citationstecken, för synen som mötte mig och fotografen när vi steg in påminde mer om nåt som en patient på mentalsjukhuset kunde ha lagts in för. Det var ett rop på hjälp. Böckerna, uppskattningsvis cirka fyrtiotusen band sammanlagt, fyllde inte bara hyllor, bord och fönsterbräden, största delen låg på golvet i vingliga travar som gick en upp till axelhöjd. Här fanns allt från inbundna läderböcker och deckare på olika språk till encyklopediserier och harlekinromaner, doktorsavhandlingar, Lenins samlade verk, diverse seriealbum, apparatmanualer, fakta- och skolböcker med mera, om vartannat under ett tunt lager av damm. För att ta sig från ett rum till nästa fick man gå försiktigt genom smala gångar mellan bokhögarna. Det var uppenbart att största delen var inköpta i andra hand – på lopptorg och återvinningscentraler – och sannolikt kommit i de bananlådor som de fortfarande låg kvar i. En del var sjukhusets egna avlagda böcker – gamla forskningsrapporter, medicinska kvartalsjournaler och tjocka tyska läkarböcker från början av förra seklet – som skulle åkt på tippen men som trädgårdsmästaren istället fört till lagerbyggnaderna.

Synen var likadan i det andra lagerhuset, liksom i den lilla trävillan där trädgårdsmästaren hyst sig in. En del av köket var fredat och vi fick oss en kopp kaffe. Orsaken, berättade han, till att han tvingats börja förvara sina böcker i sjukhusets lagerbyggnader, var att det egna hemmet blivit så fullt att det var nästan omöjligt att röra sig där. ”Först flyttade jag lådorna med böcker till bastun, men det blev jobbigt att kånka dem in till vardagsrummet varje gång man ville bada. Familjen protesterade också, sade till slut att jag fick välja mellan dem och böckerna.”

Ända sedan barndomen hade trädgårdsmästaren tyckt om böcker, och sade sig nu kunna ”läsa på över hundra språk”. Men vad skulle han göra – stadens tidsfrist för att utrymma byggnaderna var snart här, men det fanns ingenstans att föra dem och ingen var villig att låta deponera dem ens gratis. Jag föreslog återvinningscentralen eller att han skulle hålla öppet hus och dela ut dem under helgen – ”folk älskar böcker” – men problemet var att varje enskilt band var del av helheten – den var hans livsverk och kulturarv. ”Det vore en skandal om samlingen inte bevarades intakt.”

Vi kunde inte hjälpa honom men det blev såklart en grej i tidningen om denna exceptionella hamster som betraktade varje bok som nästan helig, och om den tragedi det innebar då människan tvingats lämna ett älskat arbete och omgivning. Att hitta ett nytt livsinnehåll efter decennier av harmonisk och meningsfull tillvaro på en av stadens vackraste platser, och att dessutom se sitt bibliotek och livsverk snart forslas till soptippen … ja, ni förstår. Och förstod gjorde också tidningens läsare. Det visade sig att det finns många som delade trädgårdsmästarens uppfattning om att alla böcker är värdefulla. Att förstöra en bok är ett kulturbrott, liksom, och att låta förstöra tiotals tusen vore en kulturkatastrof.

Så hände det att en medborgarrörelse grundades under ledning av en friherre från grannstaden, med syfte att rädda trädgårdsmästarens bibliotek. Friherren ordnade med bilar, och via tidningen efterlyste man frivilliga att hjälpa till att tömma lagren och transportera böckerna i säkerhet till ett förråd i källaren till ett gammalt tryckeri. Och visst slöt människor upp. Ett tiotal personer kom och bar bananlådor mellan sjukhusens förråd och bilarna, men det blev snabbt uppenbart att fyrtiotusen är ett rätt stort antal, och att papper väger rätt så mycket. Kanske insåg man också att många band i samlingen faktiskt hade förtjänat att hamna på sophögen redan första gången de var på väg dit, men att nu börja sortera det potentiellt värdefulla från allt skräp hade tagit dagar, kanske veckor, så man packade bilarna så fulla man kunde och lät dem köra iväg.

Där tar första akten slut, och jag ska erkänna att mina egna minnen av hur allting utvecklade efter det, inte är till hundra procent pålitliga. Vissa saker har jag hört berättas senare och somt kan vara spökminnen, men i stora drag gick det till så här: En tid, kanske ett par år senare, ringde trädgårdsmästaren igen. På tidningen tyckte man det kunde vara dags för en uppföljning av storyn, så jag cyklade åter ut till sjukhuset som nu, efter åratal av debatt, verkligen skulle flytta ut för gott. Det visade sig att trädgårdsmästaren till slut valt sina böcker över familjen, men staden hade blundat för att deras gamla trotjänare flyttat in i ett av de små husen på sjukhusområdet. Nu behövde han åter en ny bostad. Då jag ringde upp staden för att höra deras sida av historien, berättade en tjänsteman att trädgårdsmästaren redan anvisats en kommunal lägenhet i grannstaden, men inte hade flyttat in. Problemet, förklarade han, var att lägenheten var för liten för hans nya samling böcker, som han hunnit hamstra till sig sedan vi senast sågs. Vi var igen omgivna av tusentals böcker – i hyllorna, på borden, på fönsterbräden och i bananlådor.

Under tiden hade friherren på sitt håll grundat en Förening för uppskattning av litteratur. Föreningen bar trädgårdsmästarens namn, och verksamheten bestod i att dela ut hans gamla böcker till olika allmännyttiga organisationer – äldreboenden, barnhem, utbildningscentraler och rehabiliteringshem. Den medicinska litteraturen och doktorsavhandlingarna gavs till det lokala sjukhuset, berättades i en nyhetsnotis som handlade om att friherren nu uppmärksammats med en hedersbetygelse för sina kulturella ansträngningar att rädda trädgårdsmästarens böcker.

Trädgårdsmästaren däremot var rasande. Han hade ombetts att bli hedersmedlem i föreningen, men vägrat eftersom han såg det hela som att friherren i en svag stund passat på att tillskansa sig trädgårdsmästarens hårt förvärvade bibliotek, och vad värre var, inte respekterat samlingens odelbarhet utan spritt de enskilda böckerna all världens väg. Att det här brottet dessutom gjorts i trädgårdsmästarens eget namn var – som britterna så träffande säger – adding insult to injury.

Jag lämnade saken, det var för tragiskt att gräva mer i, men enligt rykten i jag hört senare lyckades den litterära föreningen aldrig bli av med mer än en bråkdel av trädgårdsmästarens böcker. De band som var hela, rena och med något slags relevant innehåll hade en chans att få ett nytt hem, men största delen saknade allt utom kuriosavärde. Det som återstod av ”biblioteket” lär till slut ha möglat bort i tryckeriets fuktiga källare.

EPILOG: Vad som hände med trädgårdsmästaren och hans nya samling böcker vet jag inte, men hans personliga tragedi verkar dessvärre ha fortsatt också efter att han för sista gången lämnade sin kära sjukhusträdgård. Då jag sökte efter gamla nyhetsklipp om händelserna, visade det sig att han tio år senare hade dykt upp i offentligheten igen. I en landsortstidning hösten 2017 berättades det om en pensionär som i tre månader bott utan elektricitet i en av stadens hyresbostäder. När nätterna i det eluppvärmda huset nu börjat bli kyliga, hade pensionären kontaktat den lokala tidningen för att berätta om sin utsatta situation.

I artikeln får vi läsa att han låtit bli att betala elräkningar och hyra, eftersom de var ”fruktansvärt höga”. På bilden till artikeln poserar en smal man i vitt skägg som med misstänksam blick titta in i kameran. I bakgrunden syns köket med tillhörande diskho, spis och kylskåp. Under kylskåpet finns ett utrymme, sannolikt för den diskmaskin som inte hör till repertoaren i stadens lägenheter. Istället ligger där en överfull bananlåda med gamla böcker.