Janne Strang: Finlands sexigaste man är tillbaka!

Janne Strang kåserar om den nytillträdde finansministern Matti Vanhanens besynnerliga förmåga att skapa och överleva sina egna skandaler.

Första gången jag träffade Matti Vanhanen var hösten 2003 då han precis halkat in på ett bananskal som statsminister, efter att partikamraten Anneli Jäätteenmäki fått lämna posten för att ha ljugit i riksdagen om sin andel i den diplomatiska härvan kring USA:s invasion av Irak, som i finsk press fick namnet Irakgate. Tillställningen vi befann oss på var arrangerad av Centerpartiets studentförbund på anrika Studenthuset i Helsingfors, och jag var där som reporter för ungdomskanalen Radio Extrem. Ivern hos de unga partimedlemmarna var påtaglig – den första frågan statsministern fick kom från en välsnaggad yngling som på rejält lantlig brytning angav tonen för pressträffen: ”Herr statsminister, hur lång är ni egentligen?” Vanhanen sken upp, och salen brast ut i godmodigt flabb.

Då den nu 64-åriga Matti Vanhanen väljs till ny finansminister sker det åter på ett bananskal, då partikamraten Katri Kulmuni fick ta plötsligt avsked för sin inblandning i oklarheter kring konsultfakturor. Varför Kulmuni verkligen valde att avgå blir ett kapitel för statsvetarna i framtiden, men den oförtrutna glädjen i att en 32-årig kvinna nu ersätts av en dubbelt äldre man har varit svår för många pundits på den konservativa sidan att dölja.

Glädjen i att en 32-årig kvinna nu ersätts av en dubbelt äldre man har varit svår för många att dölja.

Från den andra sidan staketet har man redan hunnit påpeka ironin i att också när Centern vill förnyas så väljer man att titta bakåt. Och ingen har väl glömt att Vanhanen själv – visserligen under en mer oskyldig tid, före populismens intrång i debatten – var inblandad i diverse skandaler som får Kulmunis nota på femtio lax för kommunikationscoaching att framstå som kaffeslantar. Och kanske är Vanhanen just rätt för uppdraget just nu. Den lätt grånade och sävliga barytonen har under senare år försökt gjuta olja på vågorna i den tillspetsade polariseringen i det identitetspolitiska kriget – en roll som klippt och skuren för en man som som fullständigt saknar all identitet.

Matti Vanhanens mest framträdande egenskap är avsaknaden av dem. Det finns knappast någon som mera aktivt strävat till att dölja vem han är, och hålla sakfrågor i första rummet. Och varje gång han stuckit ut hakan i personligt ärende, har universum lagt en rallarsving i det alltid välrakade plytet. Någon kanske minns hur han som nybliven statsminister gav ett hemma hos-reportage åt en av kvällstidningarna, där han lät förstå att himmelriket finns i kranskommunerna. Här ska finnen bo i sin heterosexuella familjelycka med 2,3 barn och pendla sin tyska premiumbil längs motorvägen in till jobbet i metropolområdet. Nå, det tog inte länge innan hans fru lämnade honom, och han fick fortsätta njuta himmelriket i kranskommunen solo. Sedan följde skandal på skandal.

”Lautakasajupakka” är sannolikt fortfarande mitt finska favoritord från 00-talet, och debaclet kring hur Centerns ungdomsstiftelse Nuorisosäätiö på ohemula vägar stött hans valkampanj, vilka tavlor som sålts åt vem för vilket pris och vad hade Antti Kaikkonen med det hela att göra, borde ha sänkt ens politiska karriär knall fall. Men nej. Vanhanen lyckades segla genom uppståndelsen med några gutturala muttranden, och blev en ofrivillig manifestation av den specifikt finska form av korruption som ingen dittills förstått att faktiskt var korruption, bara ett väloljat och innött nätverk av små tjänster och lätt mygel mellan politiken och affärslivet, helt normal kutym som man nu började kalla för maan tapa, ”landets sed”. Och på något sätt trampade sig Matti ur också den kvicksanden.

Matti Vanhanens mest framträdande egenskaper är avsaknaden av dem.

Vanhanens nemesis kom istället i form av en försmådd kvinna. Förhållandet han inlett med en okänd, lite yngre dam kunde ha varit sagan alla saknade efter den nesliga skilsmässan. Men på grund av sin – och nu gissar jag vilt – något föråldrade moraliska kompass inledde Matti relationen med en lögn: Då han i pressen fick berätta hur han träffat denna strålande, förtjusande Susanna, bar det honom uppenbart emot att svara ”på en dejtingsajt på internet”. I stället drog han till med något som ur hans synvinkel måste ha framstått som mer anständigt och sa: ”På Ikea.” Man vill ju inte framstå som någon nätslampa, liksom.

Exakt vad som sedan gick snett mellan Matti och Susanna spelar mindre roll – min killgissning är åter allt jag har – men särskilt stabil framstod inte den blivande bruden, som bland annat bytte efternamn till Ruusunen, Törnrosa, uppenbarligen för att leva upp till mediernas saga om ”prinsessan” som hon i flera sirapstunga intervjuer kallades. Vad vi vet är att prinsessans hämnd, när hon väl dumpats av prins Matti I, var sadistiskt ackurat: avslöja saker om hurudan han är privat. Det skulle hon låtit bli, erkände hon även själv efteråt.

Att Vanhanen var – är – nykterist var allmänt känt. Han hade flera gånger orsakat lite pinsam stämning då han lämnat det dyrbara middagsvinet vid EU-middagarna demonstrativt orört, och istället besvärat kyparn om en Coke Zero. Nu fick vi i Ruusunens bok Statsministerns brud veta att Matti inte skydde bara sprit utan allt som är pikant i livet – hans favoriträtt var tydligen ugnsbakt potatis och milt kryddat kött, gärna med ett glas kall mjölk intill. Hans aversion mot starka ostar, lök och tomatsås gjorde pizzeriabesöken fåtaliga men desto mer plågsamma, och Ruusunen besparade oss inte heller de mer intima detaljerna av Vanhanens parningsritualer – då den stela mannen styvnade vankades det bastu, gök och middag efteråt. ”Du smakar bättre än en ugnsbakt potatis”, är den kanske mest passionerade komplimang det korta men intensiva förhållandet frambringade.

Ruusunen besparade oss inte heller de mer intima detaljerna av Vanhanens parningsritual.

Redan långt före strulet med Ruusunen hade Vanhanen tampats med en rad andra players, bland annat den italienska premiärministern Silvio Berlusconi. Finland och Italien hade i början av 2000-talet gnabbats hårt om placeringen av EU:s livsmedelsverk – Parma eller Helsingfors – och när Italien 2003 självklart vann dusten, lät Finland i Vanhanens namn skicka ett vykort föreställande en gris och texten ”Grattis”. Grisen, förklarade man, var en skämtsam referens till den uppmärksammade skinkdebatten – dvs. huruvida jul- eller parmaskinka var godare – men grisen själv var inte glad.

Att Vanhanen trots allt besatt – besitter? – något slags charm som för mig är oförståelig, blev klart när EU:s andra playboy, Frankrikes president Jaques Chirac under ett EU-toppmöte 2006 introducerade honom som Finlands sexigaste man för spanska kollegan José Luis Rodríguez Zapatero. Till och med brittiska The Guardian skrev om det: ”He may dress like a bureaucrat –he wears boring two-piece suits, severe rectangular glasses and the straightest haircut in Christendom – but Vanhanen is a Finnish sex bomb.” Det var uppenbart att titeln hade tilltalat både Berlusconi och Chirac mer än den gjorde Vanhanen, men därefter visste hela finska folket vem man avsåg då man – mer eller ännu mer sarkastiskt – hänvisade till ”Finlands sexigaste man”. (Kan nämnas att det dröjde till 2016 innan en politiker tilldelades titeln igen, då var vinnaren den minst lika karismabefriade finansministern Petteri Orpo.)

Tre år senare, dagen före julafton 2009, lika plötsligt som han fått tillträda, meddelade Matti Vanhanen att han vill avgå. Han hade fått nog.

Lika plötsligt som han tillträtt, meddelade Matti Vanhanen att han vill avgå.

Den andra gången och sista gången jag själv träffade på Matti Vanhanen var på gatan i Helsingfors. Det var mot slutet av statsministertiden, och han hade lämnat sin idylliska kranskommun och brädhögarna på villatomten för en singelbostad i centrum, och var mitt uppe i rättsfallet mot Ruusunen som han stämt för brott mot privatlivet. Nyheterna visste berätta att bokens redaktör strax före utgivningen låtit radera ett hundratal sms-meddelanden som Vanhanen hade skickat åt Ruusunen medan de sällskapade. Ett klokt beslut i efterhand – det finns knappast någon som velat veta mer om … tja, potatis och sånt.

Det hade gått drygt fem år men det kändes som väldigt länge sedan pressmötet med de ivriga Centerungarna på Studenthuset. Vanhanen hade grånat så illa att hans hudfärg nu matchade hans personlighet, men han rörde sig med obrydda och raska steg över gatan i Kronohagen. Vad lång han är, tänkte jag, och googlade: 198 centimeter.