Janne Strang: Förbud hindrar inga virus

Förbud hindrar inga virus – det gör bara våra handlingar. Och i motsats till många andra ställen i världen har Norden en sjukt (!) smart befolkning.

Det är med masochistisk fascination man följt den absurda politiska cirkus som USA under senaste åren bjudit på, och coronakrisen har på inga sätt dämpat det eskalerande vansinnet – tvärtom verkar den ofrånkomliga utvecklingen av Vita Huset till ett fullfjädrat ”rum med vita väggar” bara försnabbas i takt med att president Trump nu ser sin största och enda livbåt till omvalet i höst, en välmående ekonomi, haverera framför sina ögon. Den dagliga propaganda-picknicken i Rosenträdgården, där han sluddrat sig genom papper, tappat tråden, grälat och skällt på journalister och skrutit ohämmat med påhittade bedrifter, har nått nivåer av lyteskomik man inte sett sedan det blev ofint att skratta högt åt ”knugens” dyslexi.

USA har länge framstått som ett gäng bergsklättrare med uppdrag att bestiga en brant sluttning – men de måste släpa efter sig en argsint, gormande gubbe i illasittande kostym, som river i repen och rycker fotstöden ur klippväggen. Vi har vant oss vid – när internationella kriser blossar upp – att det är amerikanerna som koordinerar motdragen, men det enda ledarskap de tagit i coronakrisen är första plats i misslyckad nationell respons. USA:s sorgliga tillstånd är dessvärre hela världens problem, emedan bekämpningen av viruspandemin per definition är ett globalt, inte bara nationellt, uppdrag.

Bristen på federalt ledarskap känns också av inom landet, där delstaternas guvernörer nu fått träda fram som ansvariga vuxna. Och Trump som aldrig backar från en fight, bussade istället sina anhängare mot de lokala myndigheterna. Scenerna i tisdags utanför delstatshuset i Columbus, Ohio, förde mångas tankar till zombiefilmerna som florerat under 2000-talet – ”på något sätt passande ändå att verklighetens Walking Dead kommer i MAGA-hattar”, som någon lustigkurre skrev.

Den som trodde att USA genom coronakrisen skulle återupptäcka sin förlorade storhet, lappa klyftan mellan partierna och visa upp lite av sin legendariska handlingskraft, fick gruvligt fel. Förhållningen till också detta existentiella hot har man istället lyckats infoga i linje med den politiska klyftan – nu är man antingen för krisen eller för presidenten, och från den andra sidan sett, antingen för döden och pengarna eller för livet och mänskligheten. Republikanerna stöder fortfarande sin fryntliga frontman till 96 procent, och på den demokratiska sidan av debatten är stödet för karantänåtgärderna och näringsstoppet lika solitt murat.

Det är lätt att som välbärgat tv-ankare, från tryggheten av sitt luxuösa residens, uppmana människor att ”hålla sig hemma”. Men som Amanda Mylläri skrev i studenttidningen Smocka, är det inte alltid så lätt. Klassklyftan mellan dem som äger och dem som inget har, är tydligare än någonsin under krisen. Det är inte bara ett amerikanskt fenomen, men det visade sig i nästan groteskt ljus i Arnold Schwarzeneggers älskvärda videohälsning från ”karantänen”, där hans minihäst Whiskey och åsnefölet Lulu leker tafatt på en hektarstor, vältrimmad gräsmatta – och tar de små liven inte en galopptur över tennisplanen också. Det är så gulligt att man kreperar.

Den spänning som osäkerheten och rädslan nu genererar har fått sina vansinniga tillspetsade uttryck också i Europa. Under senaste veckorna har det rapporterats om människor som bränt ner 5G-master, på grund av konspirationsteorier om hur fjolårets influensavaccin ”aktiveras” till coronavirus genom strålning från den nya mobilteknologin. Bakom alltihop står Bill Gates och George Soros, som tillsammans med världseliten utvecklat viruset för att reducera världens befolkning. Att Gates upprepade gånger varnat för en kommande viruspandemi är bara bevis för hans skuld.

I svenska Österbotten har man coronakrisen till ära tagit det gamla goda silvervattnet till heders, och från Iran kommer en nyhet att ett större antal män omkommit i akut alkoholförgiftning, då man kokat och druckit en panna moonshine i tron att spriten dödar virus som redan hunnit sätta sig i kroppen. En liknande tragedi var när Trump ordinerat malariamedicinen hydroxiklorokin åt covid-patienter, vilket fick åtminstone en person att ta livet av sig genom att dricka akvarieputsmedel, som innehöll sagda dekokt. Ironiskt nog testade han negativt för covid19, men då var han redan död.

I Finland cirkulerade i början av mars en räcka husmorstips från ”asiatiska läkare” som bland annat uppmanade alla att dricka ett glas varmt vatten var femtonde minut, för att viruset inte skulle få fäste i svalget. Också kokt ingefära på tom mage eller saften från en hel citron lär vara billiga virusdödare, liksom upprepade bastubad eller att duscha sig med hårtorken. Virus tycker ju inte om hetta.

Att äta tvål och gurgla arsenik-, salt- och klorinlösningar har enligt vissa också ”gett effekt”, men svårligen de önskvärda. Att kokain rengör slemhinnorna och att vegetarianer är naturligt immuna mot covid19, är vidare slutledningar som WHO:s experter av någon anledning inte velat underteckna. Och hej, vill man testa sig själv för coronavirus lär man enkelt kunna göra det hemma genom att hålla andan i tio sekunder – lyckas du, är du frisk.

På det hela får man – som vanligt – vara glad över att bo i ett land med bildad befolkning och glest mellan själarna, men det gör oss inte immuna mot varken virus eller tendensen att greppa efter halmstrån, då rädslan tar överhanden. Den enskilda människan behöver få känna att hon kans göra något, nästan vad som helst, och därför hamstrade man toapapper. Folket behöver också se att politikerna gör något, nästan vad som helst. Därför stängdes skolor, Nyland och restauranger, och därför rasar halva Sverige mot sin regering – de gör ju inget.

Bristen på agens gör viruset till en fruktansvärt frustrerande fiende. Att bara hålla sig hemma räcker inte längre för att känna att man bidrar till kampen. Nu motar många sin molande ångest med att tillverka ansiktsmasker av gamla t-tröjor och tygtrasor. En högst symbolisk åtgärd, men något som myndigheterna fick böja sig till att rekommendera, då folket knotade efter handling och direktiv. Nu kan man åter för en stund vagga sig in i illusionen av att någonting gjorts åt saken. Ett exempel på politisk näsa var också finländska centerpartiet utspel att begränsa folksamlingar från max tio till max fem personer. Det är svårt att förstå hur det här slags micro managing-motion tagit sig hela vägen från partiets brainstorming workshop till offentligheten, men det är ett tecken lika bra som något på det uppdämda behovet av åtgärder.

Ett principiellt problem med tvångsåtgärder är det samma som med virus – de reproducerar lätt sig själva. En åtgärd gör nästa logisk, som i sin tur gör nästa logisk, och så vidare in absurdum. Och de avvecklar inte sig själva – tvärtom. Därför måste alla nya förbud och befogenheter övervakas strikt, och konsekvensbedömas hårt. Det är lätt att sugas med tanken att ju striktare begränsningar av friheter och rättigheter vi inför, desto mer effektivt är kriget mot viruset. Det är en farlig illusion, för själva begränsningarna gör ingen skillnad – det är bara våra egna handlingar som har någon effekt.

Att den nyländska avskärmningen upphävdes i förtid som potentiellt grundlagsvidrig, var ett sunt tecken på att både staten och politiken fungerar också under kristid. Och samtidigt gav det oss den chans till agens som vi så hungrat efter – att ta ansvar är, i en liberal republik, medborgarens rätt och plikt. Många pessimister tycker om att resignera i den misantropisk myten om att folk endast kan styras med tvång. Om vi som medborgare i ett fungerande samhälle så småningom ska återvända till normaliteten, har vi nu en möjlighet att visa att pessimisterna har fel. Med fortsatt försiktighet och förnuftiga nya vanor i offentligheten, kan vi kanske övertyga myndigheter om att tvång inte är nödvändiga. Jag vet, det låter idealistiskt, men vi är sansade människor – jag har svårt att se ett zombieuppror här.

Förhoppningen är nu att barnen får återvända till skolan och se sina kompisar ännu i vår, och att museer, kaféer och butiker vågar öppna snart igen. Det blir inga festivaler i sommar, men en terassöl i solen är väl inte en alldeles ohemul dröm att hysa?