Jörn Donner: Ensamheten har följt mig genom livet

I veckans avsnitt av Förlaget-podden bjuder vi på ett samtal mellan Jörn Donner och frilansjournalisten Jeanette Björkqvist inspelat på Akademiska bokhandeln i Helsingfors tidigare i vår. Det blir snack om sannfinländare, Donners hatiska inställning till Helsingin Sanomats kultursidor ("den jävla skitblaskan") samt huruvida Donner innerst inne är en "känslig pojke" som Björqvist uttrycker det. Och så Ingmar Bergman förstås.

 

Jeanette Björkqvist intervjuar Jörn Donner om hans senaste bok Sista striden, personliga dagboksanteckningar om bland annat hur det är att åldras och vad som egentligen är viktigt i livets slutskede.

När Björkqvist redogör för att den färskaste boken enligt hennes uträkningar är de 67:e som Donner skrivit svarar han:

”Då ska vi komma ihåg att av de här över 60 böckerna är många ganska små. Den här är ganska liten, den också. Men det är mycket möjligt att det är sista boken jag skriver. Det kan ju hända att jag tacklar av på nåt jävla sätt, vi får se!”

När den senaste bokens recensioner kommer på tal citerar Donner som så ofta regissören Ingmar Bergman, som han menar att brukade reta kritiker med att säga att de enda recensionerna han läste var de i de gotländska lokaltidningarna. Le Monde och The New York Times ”gav han fullkomligt fan i”.

Själv säger sig Donner ge fan i allt var recensioner heter, och speciellt illa verkar han tycka om Helsingin Sanomats kultursidor.

”Det är en jävla skitblaska! Jag kunde tala i timtal om deras kultursidors uselhet”, fnyser han.

Döden, döden 

När diskussionen kommer in på temat åldrande som Donner också behandlar i boken, blir det igen dags att citera Bergman, som uttryckte det som ”leva på den aviga sidan om blomstermånaden”.

”Jag börjar ju närma mig döden, så det är klart att jag tänker på döden mera nu”, konstaterar Donner. Han tycker att det jobbigaste med åldrandet är alla begränsningar det sätter i form av fysiska aktiviteter som man måste inskränka på.

”Förr var jag ivrig fiskare, nu fiskar jag knappt alls. Tyvärr”, säger han och konstaterar att alla inte kan vara lika pigga som Otavas förra förläggare Heikki A Reenpää som fick körkortet förnyat vid 95 års ålder.

Att åldras innebär till viss del också ensamhet, men för Donner är det ingen ny känsla. Som yngsta barnet i en familj med fyra betydligt äldre syskon, en sjuklig mamma och en far som dött upplevde han ensamhetskänlsor redan tidigt.

”Jag växte upp i ganska mycket ensamhet. Och den ensamhetskänslan har följt mig genom livet. Jag har visserligen fru och barn, men jag är ensam ändå. Men det är vi alla på något sätt, så det är inte något unikt, jag bara försöker berätta om det.”

Comment

Kommentera