Janne Strang: Kan Strömmingarna ta sig ur nätet?

Den nya Strömmingrörelsen väckte till en början hopp om en bred politisk folkfront mot populismen. Tyvärr föll initiativet offer för identitetspolitik och kvar blev en ytterligare sandlåda där grälsugna tangetbordsriddare sparkar in öppna dörrar för varandra. Janne Strang analyserar hur man sumpade en unik chans att enas mot extremismen – eller är det kanske ändå inte för sent?

I kölvattnet av debatten kring de finska ”Isis-mammorna” och drevet mot de två föräldralösa barnen som hemförlovats från det syriska fånglägret al-Hol i december, var det många som mådde illa. Den hatiska retoriken och politiska opportunismen i landet hade åter nått nya botten. En av dem som fick nog och reagerade var aktivisten Johannes Koski som – inspirerad av den nygrundade italienska folkrörelsen Sardinerna – på dagen före julafton efterlyste en finsk version av en ”rörelse mot nationalistisk, populistisk och högerextrem politik”. Det tog skruv.

De italienska Sardinerna hade i november uppstått som en spontan motkraft mot rabulisten Matteo Salvinis populism och ohämmade hets mot invandrare, och redan på juldagen hade rörelsen Silakat (på svenska ”Strömmingarna) organiserat sig, och på annandag attraherat tiotusen följare på Facebook. Idag ligger siffran på knappt 25 000. Enligt ledarna för Strömmingarna var framgången inte oväntad, men nog överraskande snabb.

Att så många var beredda att ”lajka” en nygrundad rörelse med rätt vagt formulerade syften måste ses som ett uttryck för hur sprängfärdigt nog detta välutbildade och anständiga folk fått av den elaka politiska retorik, den halvnakna rasism och den fördummande, lögnaktiga populism som sköljt över oss under senare år. Frontfiguren Katriina Valli talade i Helsingin Sanomat om den snabba framgången för rörelsen som ”en tydlig beställning” på en plattform mot hatisk retorik och människofientlig politik. Strömmingarna ska också enligt olika (och overifierade) uppgifter ha sprängt partigränserna, det vill säga fått minst en anhängare från alla riksdagspartier – sånär som på de hårdnackade ”fosterlandsvännerna” kring Sannfinländska partiet.

Att styra upp en organisation från noll till 25 000 anhängare på en dryg vecka är förstås en nästan omöjlig uppgift att lyckas med, och de misstag som gjordes i ivern och brådskan kommer sannolikt att definiera den allmänna uppfattningen av Strömmingarna framöver. Tyvärr. För det som kunde ha blivit en värdefull plattform för konsensus om respektfull politisk diskurs, en överenskommelse att enas kring och kunna hänvisa till, drabbades snabbt av ideologisk och identitetspolitisk slagsida.

Att de synliga ledarprofilerna i Strömmingarna de facto är kända aktivister från de gröna, röda och feministiska partierna hade inte nödvändigtvis behövt bli ett problem, men blev det nästan per automatik då diskussionen väl kom igång. Det ledde till invändningar om att ”fel personer” (till exempel Koski) låg bakom initiativet och misstankar om dolda vänsteragendor. Och visst kan man tycka att initiativet hade varit mer trovärdigt neutralt om någon opartisk, tidigare okänd medborgare – en Greta Thunberg för respektfull retorik – hade varit primus motor för Strömmingarna. Men sådana sagor blir inte jätteofta verklighet, och personligen tyckte jag mig se uppriktiga ansträngningar hos Koski & c:o att hålla portarna öppna för fiskar av alla politiska arter.

Den största PR-skadan man ådrog sig – och som man svårligen kommer att repa sig från – var att utesluta en viss Juho Romakkaniemi från ”stimmet” (läs: Facebooksidan). Finska Handelskammarens vd, samlingspartisten och kulturborgaren Romakkaniemi hade varit en oerhört värdefull resurs för rörelsen, och en garant för att Strömmingarna kunde utvecklas till något mer och större än den urbana ungvänsterns nya lekhage. Blockandet av Romakkaniemi blev en nyhet i riktiga medierna, och rörelsens nomenklatura skyndade sig att be om ursäkt. Som orsak till ”missförståndet” angav man de intensiva, koordinerade attackerna från den mörka sidan av det politiska staketet som Strömmingarnas öppna Facebooksidor utsatts för sedan starten. Och visst, att moderera en page med tiotusentals ivriga röster, inklusive illvilliga troll och rena sabotörer, är ingen avundsvärd uppgift. I ”krigets dimma” flöt Romakkaniemis ärliga spörsmål om rörelsens syfte och metoder ihop med mer elakartade gliringar.

Missförstånd eller inte, i dagens hyperkänsliga debattklimat var kränkan given, och det är inte svårt att se hur intrycket förvanskades till att Strömmingarna genom att utesluta Romakkaniemi velat statuerat exempel på vad det är lämpligt att ifrågasättas och av vem – att rörelsen medvetet rensat dissidenter och potentiella problemmakare (läs: icke-socialister) ur sina led. Med ett uns god vilja till hands är det lika lätt att inse att det inte låg till så, men PR-skadan var skedd. Romakkaniemis (och många andras) frågor var för övrigt alldeles relevanta. Att motsätta sig rasism och populism, och stöda ett respektfullt debattklimat är inte svårt för den finska befolkningen. Det är något man gärna lajkar. Men det visst är det också viktigt att veta vilka rörelsens ambitioner är, och vilka metoder, samhällsanalyser och fiendebilder som är giltiga.

I grupper blir man lätt förblindad och kan leva tryggt i illusionen om att ens gemensamma ideologi är den enda sanningen och vägen, men vill man bygga en bredare plattform för människor med olika grundsyn och böjelser, måste man lyfta blicken och vara beredd att kompromissa sina egna övertygelser och käpphästar. Ett exempel på hur svårt det kan vara: Att rasism och populism inte förekommer i ett vakuum utan hänger tätt ihop med frågor om globaliserad kapitalism och historiska, geo-ekonomiska orättvisor är en ”vänstersanning” som presumptiva strömmingar från mitten-högern sannolikt inte nödvändigtvis delar. ”Jag motarbetar gärna populism och osund nationalism, men om det samtidigt innebär att jag måste motarbeta globalisering och marknadsekonomi så tar jag mig annanstans”, var en kritik som framfördes.

Diskussionssidan drabbades också till en början av påhopp mot enskilda personer, särskilt veteranjournalisten Timo Haapala på kvällstidningen Ilta-Sanomat hängdes ut i en extensiv artikel och kallades för ”ryktesspridande skvallergubbe” och ”skadlig påverkare” i samhället. Och ja, det är tydligt för alla som följt Haapalas utveckling att Haapala under senare år drabbats av ”obstinat gubbe”-syndromet med allt vad det innebär av klimatförnekande och överkänslighet för nyvänstern. Jag läser gärna ett karaktärsmord på honom – eller på vem som helst, roasting är en fin konstform – men att publicera texten på just detta forum var en miss, om ambitionen faktiskt var mer bred än djup.

Bredden av Strömmingrörelsens identiteter och associeringar är central. Det viktigaste elementet i kampen mot populismen är idag inte ett enat vänsterblock, utan samförstånd mellan den traditionella vänstern, mitten och högern. Det räcker inte med en vänsterkrok för att slå ner den gryende extremismen, det kräver två friska knytnävar. Det finns många politiskt lågintensiva eller moderata medborgare som, trots att de inte följer flödet av politiska tilldragelser minutiöst, känner ett obehag inför den förråade Zeitgeisten, och har signalerat att Strömmingsinitiativet gett dem hopp om att framtiden kan utvecklas i en mer positiv riktning. För deras skull, för vår allas, hade det varit fint ifall Strömmingarnas syfte hållits snävt och fokuserat på en sundare politisk diskurs – att motarbeta lögner, fördummande förenklingar och personliga påhopp i den politiska offentligheten. Se där ett mervärde för hela samhället, för att prata i högerns termer. Men det är, inser jag, kanske en helt annan rörelse. Strömmingarnas drömmar om en bred och slagkraftig koalition strandade, sannolikt på grund av brist på tid och visionärt ledarskap, och kvar bidde bara en ytterligare välmenande, tandlös meningsyttring och ett nytt Facebookforum för ändlöst käbbel. Det är vackra avsikter som uttrycks i Strömmingsmanifestet, men innehåller samtidigt både för mycket och för lite för att inspirera också dem som inte redan har en grep och fackla i garderoben: ”Vi är en fredlig rörelse för odelbart människovärde, natur, vetenskap, likvärdighet och icke-diskriminering. Vi är en motkraft till fascism, rasism, klimatdenialism samt sådan politik och samhällsklimat som eftersträvar diskriminerande indelningar.” 

Att Strömmingarna sannolikt blir ett ideologiskt och identitetspolitiskt drivet samarbetsforum för en bredare nyvänster är förstås inte helt värdelöst – att slåss mot fascism och rasism i alla forum är alltid välkommet – och frågan är om inte rörelsen kan fungera som en språngbräda för ledargarnityret att häva sig in i de politiska finrummen. Eller kommer opportuna politiker från etablerade partier att försöka infiltrera rörelsen? Eller kan Strömmingarna till och med utvecklas till ett eget parti, någonstans i GAL-ändan av den nya tidens politiska skala? Eller blir det en front för direkt aktion? Gatupatruller för att tackla Soldiers of Odin?

Eller kommer det hela att rinna ut i sanden?

Många uppfattar ju Strömmingarna som en återaktivering av den spontana antirasistiska aktionen Vi har en dröm som uppstod i juli 2015 då en handfull aktivister på bara några dagar styrde upp en stjärnspäckad utomhuskonsert och ett imponerande demonstrationståg, som i Helsingfors fick 15 000 människor inklusive kändisar och politiker på benen en vanlig tisdag i semestertider. Hemligheten bakom framgången då var en stark reaktion av avsky mot riksdagsledamot Olli Immonen (Sannf.) som på Facebook skrivit några kvasipoetiska rader om hur han drömmer om att krossa det mångkulturella samhället. Fyra och ett halvt år senare känns Immonens etno-nationalistiska dagdrömmar nästan oskyldiga i all sin naivitet, men ännu då upplevdes sådana övertramp som så moraliskt oacceptabla att de förmådde väcka nationell aversion. Vi har avtrubbats rejält sedan dess.

Då Strömmingarna nu försöker ta konservera momentumet från al-Hol-debatten i december, har man utlyst samling på Senatstorget, ”ett fredligt stim för humanitet”, men inte förrän lördagen 1 februari. Tills dess gäller det att få styr på kommunikationen och organisationen, kanske träffa varandra i verkligheten och ta sig en rejäl funderare över vad det är för en best man har för handen, och utarbeta lite konkreta mål och syften.

Ska man få ihop en ideologiöverskridande fish mob på torget mitt i smällkalla vintern måste människor veta exakt vad de är där för och vad de förväntas vara emot. Och varför. Jag kan inte riktigt släppa hoppet att Strömmingsinitiativet ännu kunde bli en politiskt bred och kraftig uppvisning med krav på nya anständiga och respektfulla regler för den politiska arenan, och att demonstrationen inte förfaller till identitetspolitiska uppvisningar. Det är högst osäkert om något sådant ens är möjligt längre, men hoppet är det sista som lämnar fiskaren.

Huruvida stimmet lyckas lämna nätet och ta sig ut i verkligheten ser vi om några veckor. Simma lugnt tills dess!