Män har inte ensamrätt på krigshistoria

När vi ska banda i podd tillsammans med Mia Franck och Sirpa Kähkönen börjar diskussionen redan innan jag hunnit få på bandspelaren. Det märks att det här är två författare som har mycket att säga och som njutit av att läsa varandras böcker! Lyssna här nedan eller i din app, vi heter Förlaget-podden!

Mia Franck och Sirpa Kähkönen har båda skrivit romaner om en grupp som traditionellt ofta har förbisetts i skildringar av krig – kvinnor och barn. Huvudpersonen i Francks bok Bombträdgården är den unga flickan Lissu, som skickas till Sverige som krigsbarn medan hennes mamma och kusin blir kvar i Finland.

Kähkönen berömmer Franck för skildringen av barnens båtfärd över till Sverige ombord på SS Arcturus, en båt som bygges om för att transportera krigsbarn mellan länderna. Enligt henne visar Frack en helt annan verklighet än de nästan propagandistiska, överdrivet vackra berättelserna om hur barnen togs om hand.

”Man upplevde det hela från ett litet barns synvinkel och kände i barnets kropp hur båten gungar och man blir illamående och spyr, man insåg hur svårt det måste ha varit för de här barnen även om de togs om hand och även om tanterna var snälla”, säger Kähkönen.

”Jag fick en kommentar av en dam hade åkt med den själv att ’precis så där var det’, så jag kände att på något sätt hade jag träffat rätt”, säger Franck.

Uppslukande brudar i svart

”Jag lyssnade på en av dina föreläsningar på Runebergsdagen och det fick mig att gå till biblioteket och läsa Mustat Morsiamet. Jag tänkte att jag ska nu prova, och så hade det gått en timme, jag var helt såld”, säger Mia Franck, och syftar på den första delen i Sirpa Kähkönens så kallade Kuopio-serie, som utspelar sig i den finska staden Kuopio under flera decennier från och med 1930-talet framåt. Boken kommer ut på Lind & co i Sverige på svenska hösten 2019 under namnet Brudar i svart.

Båda författarna har suttit mycket i arkiv, läst dagböcker, brev och andra tidsdokument för att hitta rätt i beskrivningarna. Det har känts speciellt viktigt för Kähkönen, som säger att hon hör till en generationen där man tyckte att kvinnor inte får uttala sig om kriget, för att de inte hade gått i armén och således inte kunde veta något om kriget.

Kähkönen ville fokusera på den civila befolkningen och städerna bakom frontlinjen.

”Jag ville inte börja fundera på pansarvagnarnas utrustning till exempel. Om man gör ett litet misstag om en pansarvagns utrustning blir man helt utdömd, för att en viss skruv inte fanns där då, utan först 1944…”

Kähkönen har velat ge röst åt de som varit marginaliserade i krigsskildringar, kvinnor och barn.

”Man har blivit tragiskt försenad då det gäller kvinnor. På 90-talet brukade man tänka att kvinnohistoria är marginell, men det gäller ju halva mänskligheten!”, säger hon.

” Jag måste hela tiden kämpa emot tanken att viktiga huvudpersoner måste vara män och pojkar. Jag har försökt hitta ett annat sätt att skriva om historia, att hitta kvinnors och barns öden och hur deras liv blir i krissituationer”, säger Kähkönen.

Alla blir galna i krig

För Mia Franck har det varit att skildra hur kriget känns, både psykiskt och fysiskt.

”På något vis blir alla galna av krig, vare sig du befinner dig mitt i det eller skickas bort. Det uppstår ett lager av galenskap för att överleva.”

För att komma krigets vardag inpå huden har har hennes egen mamma, som var i Sverige som krigsbarn, varit till stor hjälp.

”Min mamma brukade berätta att även om hon var väldigt liten när hon skickades bort, så mindes hon ännu i kroppen det där ljudet av larmet när man sprang till bombskyddet, det satt i liksom.”

”Min mammas morfar gjorde tvärt om mot alla andra som sprang ner i bombskyddet. Han jobbade på Posten och sprang upp på Postens tak för att se bättre”, fortsätter hon.

Krig handlar mer om liv än död

Franck har slagits av hur frånvarande kriget är den krigstida brevväxlingen hon läst.

”När jag satt och läste min mormors brev tyckte jag att de alla hade det gemensamt att det de inte talade kriget, utan de talade om mat, och litet trasiga fönster, men om liv. ”

”Det är som att man skriver om allt annat än just kriget. Väldigt mycket av kriget handlar egentligen om att leva, vilket är litet absurt. För att det handlar om att försöka fortsätta leva, överleva, medan det pågår. Åtminstone för mig var det en fascinerande upplevelse att skriva om krig utan att skriva om krig, för att det började handla om att skriva om liv.”

Lyssna på Francks och Kähkönens inspirerande diskussion i Förlagets podd, där de bland annat berättar om hur de gör research och varför andra världskriget förändrade hur civila upplevde krig.

 

Comment

Kommentera