November med Tove Janssons blick

"Höstens lugna gång mot vinter är ingen dålig tid" skriver Tove Jansson i Sent i november. Och det kan man behöva bli påmind om, denna årets mörkaste tid.

Såhär sista novemberveckan till ära bjuder vi på några mustiga höstscener ur Sent i november. Det blir vått, ruggit och melankoliskt, men vi får också lära oss hur man håller värmen under täcket och att mörkret har sina sidor.

I Sent i november framträder Mumindalen i en mörkare skepnad, ett främmande ljus. Hemulen som kommer dit på besök konstaterar att det är något som känns annorlunda.

När Hemulen kom fram var dalen fylld av en tät grå regndimma. Han gick rakt in i trädgården och stannade förbryllad. Det var nånting som inte stämde. Det var likadant och ändå inte likadant. Ett visset löv singlade ner och fastnade på hans nos.
Nej så dumt, utbrast Hemulen. Det är ju inte alls sommar, va. Det är höst!
På något vis hade han alltid tänkt sig sommar i Mumindalen.”

Sent i november är en stillsam och melankolisk bok. Här är Mumindalens mest centrala gestalter, muminfamiljen, frånvarande – ett väldigt modigt grepp av en författare som stod på höjden av sin popularitet år 1970 när boken utkom.

En hel värld törstade efter mera mumin, men denna sista muminroman blev en muminbok utan mumintroll. Här låter Tove Jansson istället muminfamiljens arv förvaltas av de figurer som finns kvar i Mumindalen och försöker leva som familjen gjorde. Det är ett vackert avsked, som samtidigt ger hopp – som läsare vet vi inte om familjen lämnat dalen för gott eller är på väg tillbaka.

Som vi får lära oss vet mumintroll hur man tar avsked, eller brukar i alla fall göra det.

Snusmumriken fortsatte att leta. Han sökte efter Mumintrollets brev, avskedsbrevet som måste finnas därför att ett mumintroll aldrig glömmer att säga adjö. Men alla deras gömställen var tomma. Mumintrollet var den enda som visste hur man skriver till en snusmumrik. Sakligt och kort. Ingenting om löften och längtan och sorgliga saker. Och med nånting att skratta åt i slutet.”

För många är hösten ingen lätt årstid, och dess väsen är inte lätt att fånga det heller.

Det finns miljoner melodier som är lätta att få tag i och det blir nya hela tiden. Men Snusmumriken lät dem flyga bäst de ville, de var sommarvisor för vem som helst. Han kröp in i tältet och in i sin sovsäck och drog den över huvudet. Det svaga suset av regn och rinnande vatten hade inte förändrat sig, det hade samma milda ton av ensamhet och fulländning. Men vad brydde han sig om regnet så länge han inte kunde göra en visa som handlade om regn.”

Även om hösten i Mumindalen är både mörk och dyster, lyckas Tove Jansson också fånga dess stora skönhet.

Skogen var tung av regn och träden alldeles orörliga. Allting hade vissnat och dött men nere på marken växte senhöstens hemliga trädgård med rasande kraft rakt upp ur förmultningen, en främmande vegetation av blanka svällande växter som inte hade någonting med sommar att göra. Det nakna blåbärsriset var gulgrönt och tranbären mörka som blod. Undanskymda lavar och mossor började växa, de växte som en stor mjuk matta tills de ägde hela skogen. Det fanns nya starka färger överallt och överallt på marken låg röda rönnbär och lyste. Men ormbunkarna var svarta.

När allt kommer omkring kanske hösten inte är så tokig?

Höstens lugna gång mot vinter är ingen dålig tid. Det är en tid för att bevara och säkra och lägga upp så stora förråd man kan. Det är skönt att samla det man har så tätt intill sig som möjligt, samla sin värme och sina tankar och gräva sig en säker håla längst in, en kärna av trygghet där man försvarar det som är viktigt och dyrbart och ens eget. Så kan kölden och stormarna och mörkret komma bäst de vill. De trevar över väggarna och letar efter en ingång men det går inte, alltihop är stängt och därinne sitter den som har varit förtänksam och skrattar i sin värme och sin ensamhet.

Och till sist, ett litet tips à la Snusmumriken för alla som vill undvika gåshud och kyla och kunna skratta inne i sin värme de där mörka höstmorgnarna när man tror att solen aldrig ska gå upp:

Snusmumriken hade ställt in sig på att vakna tidigt för att få ha några timmar för sig själv. Hans eld hade för längesen brunnit ner men han frös inte. Han kunde den enkla men sällsynta konsten att behålla sin egen värme, han samlade den omkring sig och låg mycket stilla och aktade sig noga för att drömma. Dimman hade med sig en fullständig tystnad, dalen var orörlig.”