Mia Franck: Vad slaktar vi nu?

Författaren Mia Franck läser Sara Danius essäsamling ‘Husmoderns död’ mot en bakgrund av pandemin, restriktioner i vardagslivet och coronakockar på sociala medier.

Sara Danius essäsamling Husmoderns död och andra texter tar mig med på en utblick över hur receptböcker förändrats över tid, vidare till personligt färgade läsningar av ett flertal författarskap. I titelessän följer en historisk anrättning och kanske också avrättning av matlagningskonsten över tid. Fram träder en bild av en kokkonst som under 1960-tal kräver hårda verktyg som hammare, klubba, plattång, som behövs för att anrätta exempelvis ål. Men det som Danius iakttar, ser möjligen ut som ett planlagt mord. Det är något tämligen köttigt över hela denna exkursion i husmorskonsten.

Det är något tämligen köttigt över hela denna exkursion i husmorskonsten.

I följande essä I Pappas bibliotek finns en rad som får mig att stanna upp: ”Det enda som väcker oss är katastrofen”. Raden rycker sig lös och får ny betydelse för visst fasen är jag uppväckt ur min törnrosanyhetsslummer. Åtminstone det kan sägas om världsläget, att det gjort oss alerta. Samtidigt trötta på alltihop. Håll ut ropar folk omkring mig. Och jag, som alla andra, funderar på tidigare farsoter, både sådana jag bara läst om och de andra som inte slog sina fågelklor, mular eller gristrynen i oss på riktigt samma sätt. Vi är inte de första att drabbas av en pandemi. Hur historien fått människor att gå i ofrivillig eller frivillig exil redan i samband med pesten och spanska sjukan verkar fånga mångas intresse där de sitter isolerade, men med tillgång till obegränsade mängder information.

Ta bara Danius text, där nämns jordbävningar, översvämningar och massmord. Samtliga händelser som mobiliserar, som får igång folk. Det är inte många år sedan vulkanaska på Island ställde in flygtrafiken. Förödande bränder och skolskjutningar har hettat upp nyhetsflödet. Globalt sett fortsätter pandemin att överskugga nyhetsrapporteringen.

Att läsa Danius blir ett korrektiv till det som i nuläget känns oundvikligt, pandemins spår, de spår den ristar in på samtliga samhällsnivåer, oberoende av vem och var i våra liv vi är. Tanken på de långsiktiga konsekvenserna är förfärlig. Den måste mätas mot något annat. Skönlitteratur?

Så värst mycket har inte hänt på den historiska influensafronten. Tvätta händerna upprepade farmor-mormor också.

Ofta har jag tänkt på Harry Martinsons Aniara, fått en svindlande känsla av att vi svävar mot ett okänt slut, att Miman verkligen övergivit oss medan undergången rusar allt närmare. Samtidigt har jag hungrat efter att lära mig saker som inte direkt intresserat mig förut. Som influensa. Att den informationen visar sig tämligen onödig idag då en bråkdel har vanlig influensa bekommer mig inte. För den viktigaste viruskunskapen har blivit att farmor-mormor hade rätt, svartvinbärssaft är bästa botemedlet. Så värst mycket har inte hänt på den historiska influensafronten. Tvätta händerna upprepade farmor-mormor också.

”Husmoderns epok är definitivt över”, skriver Danius och jag snurrar runt på Facebook och undrar om alla dessa pandemikockar hört det. Snarast verkar det som om matlagning blivit något alldeles extra när människor beställer hem matkörning från butiken. Det är inte det vanliga plockandet i hyllor utan katastrofen kräver att man planerar sin matlagning, plockar fram kokböckerna och letar recept. ”Borta är husmor som slaktare. Lieman. Tortyrmästare”, hävdar Danius. Matportionerna på sociala medier både bekräftar att gourmanderna tagit över och samtidigt, vissa rätter ser ut som om de både klubbats och spikats. Dessutom är visst vitsen med matlagning av den brutalare skolan att den visas upp för andra på sociala medier. Annars finns den knappt.

Vid minsta förkylningssymtom förväntas människor att testa sig och sedan stanna hemma. ”Här är ditt rum i karantänstaden, vi har sett ditt visum, vi överväger” berättas det i Hannele Mikaela Taivassalos grafiska roman Scandorama. Samma gråhet över verkligheten som i Scandoramas Helsingy city går att känna igen. Mattheten inför att gå i frivillig karantän lägger sig som en hinna eller snarast ansiktsmask över mig vid varje känning av influensaliknande symtom. Där i karantänen fortsätter matlagningseuforin, för vad ska man annars göra?

På promenad i Helsingfors möter jag ett demonstrationståg. De håller sina skyltar något snett och jag försöker diskret läsa vad det står, nyfiken på om jag är med eller mot tåget. En kvinna vrålar i en megafon, men inte heller det ger någon som helst insikt i vad de här människorna, mest kvinnor vill mig. Mitt i ledet finns en dam med ansiktsmask där hon klippt hål vid munnen. Demonstrationen är emot ansiktsmasker förstår jag och en skylt lyfts också lite högre, folkmasken (kansanmaski) är försedd med rött kryss. De vill andas. Det slår mig medan jag betraktar dessa kvinnor att det är husmödrarna som demonstrerar. Den gapande munnen i ansiktsmasken för mig tillbaka till ätandet och svårigheten i att anrätta ål. Något husmor har full koll på ”Innan man flår ålen måste den därför bedövas eller ev. stickas. Använd en kraftig (biff)klubba och slå den hårt i huvudet mot ett stadigt tämligen rymligt underlag.” Kanske precis vad de demonstrerande önskar göra med ansiktsmasker.

Det ligger så mycket omöjlighet i alla dessa restriktioner … vad gör vi med alla dem som mår dåligt av ensamheten?

Det ligger så mycket omöjlighet i alla dessa restriktioner, hur undviker man äldre och håller tvåmeters avstånd när samhället är uppbyggt av sociala närkontakter? Men visst jag är medelålders och författare, kan hänga på min kammare och läsa böcker eller skriva dem. Det jag saknar är att det borde finnas mer framtidsplanering, vad som händer sedan, hur vi går från nu till efteråt, ja, från att använda hammare, klubba och plattång medan vi försöker med överlagt mord på covid-19 till något lugnare anrättningar? I husmoderskonsten försvinner ålen och ersätts av hummern under 1980-talet. Även det ett djur som krälar och vrider sig, samtidigt har kockandet av hummer förvandlats till hantering, berättar Danius.

Vad gör vi med alla dem som mår dåligt av ensamheten, som unga exempelvis? Larmrapporterna strömmar in. Hur förhåller vi oss till att stänga in unga människor som ska vänta på att livet äntligen kan börja, medan de befinner sig på väg i rymden utan mål. Under 2000-talet har tanken om att husmor har med levande djur att göra försvunnit helt. Hummern stoppas i kastrullen. ”Det är inte mer med det”, förklarar Danius. De flesta unga må göra exakt det som förväntas av dem, ändå, visst krälas det av rastlöst obehag.

Jag önskar ungdomen mer oansvarighet och oss alla nyheter torra som fnöske, vilket förstås är lättantändligt och leder till någon annan katastrof som blir vår verklighet. Men Danius bok tröstar också, den visar att allt förändras, att tidigare husmorsknep ersätts med nya. Det är en tröst i det stillastående.

(Foto: Jo-Anne McArthur / Unsplash)

Sara Danius (1962–2019) essäsamling Husmoderns död och andra texter utgavs på Albert Bonniers Förlag i december 2020.

________

Mia Franck (f. 1971) är författare och litteraturvetare. Hon skriver även kolumner, leder workshops och handleder blivande författare. Mias senaste roman Bombträdgården utkom på Förlaget 2018.

Hannele Mikaela Taivassalo: Litteraturen är ett komplext …

Hannele Mikaela Taivassalo

Malin Kivelä: In i väggen – en essä om utanförskap

Malin Kivelä

Edith Hammar: Binnikemasken 4-ever – en tecknad serie

Edith Hammar

Nora Hämäläinen: Corona-appar och digitala dystopier

Nora Hämäläinen

Bara tv kan normalisera läsning

Janne Strang

Fredrik Sonck: Barnkultur måste vara på allvar för alla

Fredrik Sonck

Janne Strang: Äkta jämställdhet är växlande orättvisor

Janne Strang

Vem dödade bambi? En liten quiz.

Förlaget