Janne Strang: Människan – bättre än sitt rykte

Det glada 20-talet står för dörren – Trump är besegrad, covidvacciner rullas ut och solljuset återvänder till Norden. Efter år av tungsinne och stridigheter, är det inte dags att ta en lite mer positiv titt på framtiden, och på oss själva?

Varför är människans självbild så negativ? Frågan slog den holländske historikern Rutger Bregman som medvetet försökte börja vända på premissen: Är vi faktiskt så usla? Är vi inte en alldeles enastående kreativ och konstruktiv art, som kan övervinna vilka hinder som helst, till och med oss själva? Är vi inte i första hand både omtänksamma och samarbetsförmögna? Finns det alls någon grund för det invanda förakt vi så ofta verkar hysa gentemot oss själv? Är människans innersta drivkrafter faktiskt så låga som vi fått lära oss: egennytta, makthunger, tävlan, girighet, avund och nonchalans?

Är våra innersta drivkrafter faktiskt så låga som vi lärt oss tro?

Det trodde inte Bregman, ville inte tro, utan satte igång med att skriva en alternativ och – enligt honom – mer sanningsenlig historisk betraktelse över människans natur som de hjälpsamma, omtänksamma, barmhärtiga, generösa, ståndaktiga och uppoffrande sociala apor vi är.

Bregman, vem är det, undrar ni kanske nu. Någon minns säkert hur den unga akademikern (f. 1988) blev världskändis över en natt då han på det årliga World Economic Forum i Davos i januari 2019 punkterade debatten med sina klarspråkiga åsikter om elitens dubbelmoral: ”Det här är min första gång i Davos, och jag är ärligt talat lite förvirrad. Jag menar, 1 500 privata jetplan har flugit in från alla världens hörn för att höra Sir David Attenborough tala om hur vi håller på att ödelägga planeten.”

Speaking truth to power, som det heter på engelska, fortsatte Bregman med sina bredsidor mot hyckleriet kring ekonomisk ojämlikhet: ”Folk här talar om deltagande, rättvisa och transparens, men ingen är villig att ta upp frågan om skatteflykt, om hur de rika vägrar betala sin andel. Det handlar om skatter, skatter, skatter – allt annat är bullshit.” Och så punchlinen, som rev ned applådåskan: ”Det är som om jag satt på en konferens för brandmän, där ingen vågar tala om vatten.”

Bregman var inte den enda i panelen som talade ut, men kanske var det hans anspråkslösa och nördiga habitus, och hans lätt läspande holländska uttal som i kombination med forskarens självförtroende lade sigill på hans stjärnstatus. Boken Utopia for realists blev en omedelbar bästsäljare, och aktuella Humankind som släpptes i slutet av 2020 följer i samma spår. (Bägge böckerna finns även i svensk översättning utgivna av förlaget Natur & Kultur.)

Titeln Humankind kombinerar finurligt human (människa) och mankind (mänsklighet) med den fina knorren av ordet kind (snäll), vilket fångar Bregmans röda tråd genom den antropologiska historien. Via statistik och anekdoter försöker han envist bevisa Homo sapiens sapiens infödda medkänsla, samarbetsvilja och tendens att lita på och hjälpa varandra. Vi behöver ingen Leviathan för att kväsa våra destruktiva tendenser, menar Bregman, för vi är i grunden ädla vildar.

Vi behöver ingen Leviathan, vi är ädla vildar.

Debatten om människans väsen i naturtillståndet sådant samhällsfilosofen Thomas Hobbes fantiserade det år 1651 är ett allas krig mot alla. Vi behöver en stark och hårdnypad autokrat, ett maktens odjur, Leviathan, för att inte hela mänskligheten ska gå under i kampen inom sig själv. Men den uppfattningen är ren perversion, säger Bregman, och erbjuder i stället upplysningsfilosofen Jean-Jaques Rousseaus optimistiska tolkning av vår art och dess ursprung: Den naturliga, ursprungliga människan var varken syndig eller girig, hon levde bortom begrepp som rätt och fel, i harmoni med sig själv, andra och naturen. (Rousseaus funderingar har under senare års intersektionella pogromer anklagats för rasism, men poängen om den pre- eller aciviliserade människans inneboende benevolens får kvarstå för våra syften.)

Grundargumentet i Humankind tar avstamp i den kanske mest kända litterära beskrivningen av människans socialpsykologi; William Goldings moderna klassiker Flugornas herre, som varit obligatorisk läsning för årskullar av skolelever sedan den först utkom 1954 – vilket redan i sig varit ett ödesdigert misstag, enligt Bregman. Mr Golding hade nämligen så fel man bara kan ha, och han var ingen trevlig man i övrigt heller. Golding (1911–93) var en desillusionerad, alkoholiserad och våldsbenägen pojkskollärare som hatade sina elever nästan lika mycket som sig själv. I efterdyningarna av andra världskrigets brutaliteter, då mänskligheten i kölvattnet av holocaust och atombomben blev tvungen att se sig i spegeln, såg William Golding en nazist, berättar han själv. 

Om vi bara låter fernissan av sociala konventioner falla, förvandlas vi till bestar som inget hellre vill än att slita köttet från varandras lemmar. Pojkarna i Goldings succéroman, som blir skeppsbrutna på en öde ö, förverkligar följaktligen hans självbild och förfaller till lättja, avund, nonchalans, hämndtörst, egoism och sadistisk grymhet; Den tuffa Ralph utses till ledare, men kolonin spårar ut i animaliskt beteende och den kloka, snälla och omtänksamma Piggy – som alltså representerar människans goda sidor – mobbas, plågas och mördas av de andra. Pandemonium. Enter Leviathan.

Piggy, som representerar människans goda sidor, mobbas och mördas till slut.

Med verkligheten har boken däremot ingenting att göra, och det bevisar också Bregman genom att återge den sanna historien om ett koppel ynglingar som faktiskt led skeppsbrott och strandade på en öde ö i över ett år. Resultatet av det ofrivilliga sociala experimentet visade sig stå i total kontrast till sin fiktiva förlaga.

Det var juni 1965 och ett gäng skolpojkar på Tonga hade fått nog av den trista lunken i det pyttelilla öriket, mitt ute i det oändliga Stilla Havet, mer än tvåtusen kilometer norr om Nya Zealand. Pojkarna drömde om Fiji, Oceaniens pärla, drygt åttahundra kilometer västerut, där den moderna civilisationen började och en man kunde leva på att fiska räkor. En tidig morgon lånade de en fiskebåt och lade ut, utan karta eller kompass, men redan samma dag var de vilse. På natten föll alla i sömn samtidigt, och vaknade upp till ett oväder som slet masten och rodret av båten. Efter åtta dagars drift och en diet på regnvatten fick de syn på en karg ö, där de lyckades ta sig i land.

Pojkarna visste det inte, men ön hette ‘Ata och var obebodd sedan ett slavskepp hade råkat segla förbi 1863 och helt sonika kapat med sig hela befolkningen och sålt den vidare. Nu låg den långt från de normala farlederna. Men i femton månader lyckades pojkarna hålla sig vid liv och sina sinnens fulla bruk, genom en eld som man höll brinnande dygnet runt, frukter, fågeljakt och några urholkade trädstammar som samlade dricksvatten. De insåg också att samarbete var nyckeln, så i stället för att slåss när frustrationen och irritationen föll på, införde killarna, samtliga 13–16 år gamla, regeln om att den som blir sur på en annan måste gå till andra ändan av ön, och får inte återvända innan han är beredd att förlåta och glömma.

Gå till andra ändan av ön, och kom inte tillbaka innan du kan glömma och förlåta.

Kolonin överlevde också ett brutet ben och många smärre kroppsliga skador, tills en viss Peter Warner på väg från Tonga till Tasmanien av ett nycker bestämde sig för att ta båten på en liten omväg, och upptäckte en rökpelare som steg från ’Ata. (Rutger Bregmans kapitel om pojkarna på ’Ata finns att läsa i en artikel på tidningen Guardians hemsidor.)

Anekdotisk evidens är alltid svag, och kanske ska man inte dra för långtgående slutsatser av miraklet på ’Ata. Men tillsammans med flera andra fascinerande berättelser ur historien och nutiden där tillit, hopp och god tro trumfat onda avsikter och dåliga förutsättningar, och om den kraft och lyster som ett positivt sinne i sig kan skänka upplevelsen av tillvaron, har Bregmans bok alla förutsättningar att bli något av en bibel för (oss) hopplösa optimister.

Bregman är inte utan ett mått av önsketänkande och avsiktlig idealism, men särskilt i den kris vi nu genomlever – när vi som art och samhälle dagligen är pressade att konfrontera existentiella frågor om trygghet kontra frihet, hälsa kontra välmående, vaksamhet kontra risk, och lätt förfaller till att misstänka dem som tänker annorlunda för de gruvligaste motiv och lägsta böjelser – landar hans bok som en inbjudande plattform att resa ett gemensamt tält på och sätta oss ner för en runda fredspipa och perspektiv på tillvaron.

Det är något fasligt mänskligt och älskvärt i att bete sig lite irrationellt och vågat.

Bregman visar hur viktiga och primära egenskaper omtanke och medkänsla är för artens fortlevnad, men också hur naturligt vi uppvisar ståndaktighet, trots och oerhörd risktolerans, om så mitt i brinnande kris. Det är också något fasligt mänskligt i att bete sig lite irrationellt och våghalsigt, att alltid sticka ut hakan mot elementen och övervinna omständigheter. Människan är å ena sidan en förnuftigt trygghetssökande och ibland till och med en själviskt kalkylerande Homo economicus. Men hon är också en generös, välvillig och orädd pionjär, som alltid kommer att sträcka upp en hand och fråga ”kan vi inte göra detta annorlunda? Bättre? Roligare? Låt mig visa, låt mig pröva!”

Det är detta irrationella mod, konstanta nyfikenhet, obotliga optimism och lustfyllda framåtanda i vårt väsen som bär oss genom kriser, och som stort bidragit till att göra människan till en så evolutionärt framgångsrik och fascinerande art. Som Bregman skriver, berättas det få inspirerande historier om dem som sprang och kurade i källaren när blitzen drog över London, men vi skrockar kärleksfullt till skrönan om britten som mitt i bombregnet istället gick in till puben, beställde en pint of bitter och fällde ner paraplyet: ”This rain will be the death of me.”

(Foto: Christopher Burns / Unsplash)

________

Janne Strang är skribent och kurator för FRLGT.