Rosanna Fellman: Kom hem alla mina barn, sade barnet

En av de värsta sakerna med att debutera som ung: man måste skämmas över det man skrivit som stupid kid. En av de bästa sakerna med att debutera som ung: man har det ur världen tidigt.

Antar att jag varit en sådan som planerar mitt liv för att ha kontroll över saker. Hade en tydlig lista i tonåren över saker som jag ville att skulle hända i framtiden, framtiden där jag kommit ur det förhållande där jag blev misshandlad i. Framtiden med trygghet hos andra människor. Jag skulle flytta till Åbo och träffa människor som ville bli vän med mig för att de verkligen trivs med mig och inte för att de hamnat i samma gäng som mig.

Jag skulle bli magister från Åbo Akademi och arbeta som pappersvändare på något ställe, kanske som journalist om jag fått upp självförtroendet. Kanske gifta mig med någon stackars kille från Maxmo som jag träffat på en lönnkrog, ha stort bröllop som 28-åring med hundratals gäster, ta ett lån på 50 000 € för att kunna leva drömmen. Drömmen. Den riktiga drömmen om att faktiskt få ut min första bok. Skulle kämpa genom hela mina 20’s och tillslut som typ 32-åring få ut min första diktsamling om jag hade tur. Det var min lista.

Jag har som mål att skriva 350 dikter om året. Hittills har jag skrivit 237.

Mycket idealistisk och gulligt av mig att bygga upp bilden av mitt liv som 17-åring. Jag kommer knappast ta något giftermålslån och alla stackars Maxmokillar har fått ge vika för min bensin som jag slängt på pappersvändandet. Vändandet av de dikter på alla de hundratals papper jag hunnit hamra fram under de här få åren.

Jag har som mål att skriva 350 dikter om året, nästan en dikt om dagen. Jag har skrivit 237 hittills i år, kommer knappast hinna uppnå mitt mål. Eftersom jag skriver långdikt innebär det att kvantitet är en del av konceptet, ideologi och helhetsbild i predikantformat är kanske det jag sysslar mest med. I en recension av Strömsöborna i Ny tid nämnde recensenten att ”dikterna bara hamrar på”, vilket jag inte tänkt på förut. Det är så mina dagar ser ut, de går framåt och jag skriver rader som kommer efter att jag läst en annan rad och skriver ännu en dikt och stiger upp till en ny dag och då börjar samma sak: att skriva en ny rad som går i rad med de andra raderna.

Läste nyligen någonstans i Instagramflödet att man sällan lyckas få ihop arbete, samhällsengagemang och familj samtidigt. I den dramatiserade filmen om Cornelis Vreeswijks liv (Cornelis, 2010) finns en scen där han stormar ut ur sitt hus i Vismarlöv och skriker på gräsmattan ut sin frustration över att inte komma framåt med sitt arbete när det trygga familjelivet tagit över. Det här explosiva personlighetsdraget till att vilja fokusera mer på sin konst än något annat är måhända narcissistiskt, eller så är det en lite alternativ livsstil från det förväntade.

Skrivandet är kanske det enda konstanta i mitt liv, det mest trygga jag har.

När jag kom ur mitt senaste förhållande började jag fundera över vad som är viktigt för mig i livet. Romantiska relationer var definitivt högt på listan. Men formatet av familj och att ge upp skrivtid för att ta hand om människobarn och ta lån på 50 000€ som mitt 17-åriga jag hade fantiserat ihop, kändes så extremt avlägset nu när jag konkret var en självständig individ som stod i min egen makt. (Eller det försöker jag övertyga mig själv om, illusion om den fria viljan osv.)

Skrivandet och mina periodvisa, intensiva informationsmanier är kanske det enda konstanta i mitt liv, det mest trygga jag har. Känns lite dumt att motivera varför jag inte vill ha barn utan att behöva titulera mig som narcissistisk författare, men det här är en fråga som jag börjat få mer ju äldre jag blir. ”När ska du tryck’ ut barn så du blir fullbordad?” ”Mina rader är mina barn, baby”, är mitt svar.

När man debuterar som 23-åring är det nog rätt självklart att man kommer att skämmas i framtiden.

Håller på med min andra bok. Eller ”barn nummer kakkonen” som jag döpt den till. Bebis nummer ett kommer vara i dagisåldern för all framtid, vilket är något jag accepterat under processen med tvåan. När man debuterar som 23-åring är det nog rätt självklart att man kommer skämmas i framtiden över den tiden. Fastän det bara är lite över ett år sedan Strömsöborna kom ut, märker jag stora skillnader i mitt skrivande redan nu. Att skämmas är på det sättet positivt. Betyder att jag utvecklats och gått vidare från saker som kanske inte varit så polerade. Kommer jag trots den insikten att skämmas över mina tidiga poetry slam-dikter, där varannat ord är ”vittu” och att kapitalism kan se sig i reven är poängen? Förmodligen, förmodligen. Men det hör lite till.

En av de värsta sakerna med att debutera som ung: författarskapet formas framför allas ögon. En av de bästa sakerna med att debutera som ung: man har hela livet kvar att skriva mer.

_________

Mera av och om Rosanna Fellman på FRLGT:

Rosanna Fellman: Jag förlåter dig, mig själv

Rosanna Fellman

Talet till humanisten av Rosanna Fellman

Rosanna Fellman

Strömsöborna kandidat till Yles lyrikpris 2020

Förlaget

Rosanna Fellman: Jag är en särbegåvad idiot – idag …

Rosanna Fellman

Rosanna Fellman: Förrådsutrymmen – en diktsvit

Rosanna Fellman

Rosanna Fellman: ”Mitt sommarlov”

Rosanna Fellman

Låtlista för strömsöbor

Förlaget

Strömsöborna vaknar till liv

Janne Strang