Den ansvarslösa dystopikern

Konstverket är heligt, författaren är en magiker och verkligheten är en dystopi, skriver Janne Strang som förivrar sig i en hyllning till konsten.

Förlagets författardebutant Henna Johansdotter, aktuell med fantasy-dystopin Glasvaggan, fick nyligen av en journalist frågan om hon inte upplever ett ansvar för sina läsare – ”många mår ju dåligt av dystopier”. Ok…?

Allra först skulle jag ifrågasätta huruvida det stämmer att det verkligen är fiktionen som får en att må dåligt då det är verkligheten själv som alltmer liknar en dystopi, men låt oss för sakens skull anta att det är så. Svaret, om jag tillåts tala för författaren här, är ändå självklart: ”Inget ansvar alls, naturligtvis”.

Däremot kan det vara intressant fundera på själva premissen för journalistens fråga. Hurudan syn på litteraturen och konsten kan ge upphov till tanken om att författaren ska ta sin läsares förmodat sköra disposition i betraktande, och kanske förhandscensurera sig själv för att inte uppröra dem?

Det kräver för det första att man i grunden missförstått vad konsten är, och dess roll i samhället. Det finns säkert olika uppfattningar om detta, men enligt den konstteori jag underskriver är en av konstens och konstnärsskapets grundläggande privilegier att den aldrig behöver svara på frågan ”varför”. Konstverket finns till bara för att det kommit till. Immuniteten mot frågan varför är en nödvändig (om än kanske inte tillräcklig) egenskap för att ett verk ska tillhöra kategorin konst –  det existerar i sin egen rätt och är aldrig ett instrument eller verktyg för att uppnå något annat. Och till den här kompromisslösa definitionen hör att det är konstnärens (författarens) rätt och plikt att lämna ut sitt verk till världen, att släppa taget, klippa navelsträngen och låta det gå i clinch med verkligheten.

Där upphör konstnärens ansvar för sitt verk, men där upphör också hennes rätt till tolkningsföreträde. Alla frågor om ”vad verket betyder”, ”varför det ser ut som det gör”, ”hur det ska nu tolkas” eller ”vad avslöjar det om konstnären själv”, ska enligt den här logiken förbli ”bara flugors surr i mina öron”, som Mika Waltaris kända egyptier hade sagt.

Jag kan därför tycka att det är något skevt när författare, musiker och konstnärer i olika genrer inbjuds att tala om sina verk offentligt, i medier eller publika tillställningar. Det måste såklart göras i promotionsyfte, men om vi håller oss till den omutbara logik vi här introducerat, kan diskussionen ändå aldrig handla om själva verket utan att den blir trivial.

Boken i egenskap av konstverk existerar nu som en oberoende, självständig monolit som i sig redan innehåller alla svar på samtliga frågor man någonsin kan tänka sig ställa om den. Vi kan förstås fördriva tiden med att bolla åsikter och tolkningar om den, och alla är lika korrekta som de är felaktiga.

”Därom man inte kan tala måste man tiga”, som Wittgenstein sade. Men även om verket är stumt och orubbligt, kan det för allmänhetens nöje och nyfikenhet fungera som en proxy för att komma åt konstnären själv, och ge en inblick i Den Skapande Människan. För det är egentligen Henne vi vill åt: ”Vad är det hon ser som inte jag ser? Vad äter hon till frukost, knappast flingor och mjölk som vi vanliga? Hur går det till när hon skriver? Varför kan inte jag skriva sådär? Vad är talang? Vad är det som gör henne speciell!?”

Allting som Den Skapande Människan gör och är, är av intresse. Hon är en förebild, en schaman och ett varnande exempel.

Det finns många sätt för människor att vara talangfulla, och många har gjort fantastiska saker för världen och mänskligheten. Ingenjörer som byggt broar, aktieklippare som gjort miljoner, läkare som utvecklat vacciner, fysiker som kluvit atomer, bönder som fått öknar att blomstra, men ingen är ändå lika intressant att försöka förstå som konstnären som skapar utan ansvar. Utan varför. I det icke-instrumentala ligger något som ekar av existensens inneboende meningslöshet, människans yttersta villkor.

Författaren är mäktig i sin mystik, och därför blir också dystopin en alldeles särskild genre. När konstverket i all sin fullkomlighet aspirerar på att förväxlas med den bristfälliga verkligheten, väcker det en oro hos människan att slita det från sin piedestal, karva upp buken och avkräva det på svar: ”Vad är det som jag inte kan se!?”

Vi behöver våra dystopier att spegla verkligheten mot. Jag minns väl hur The Matrix fick många som aldrig ägnat filosofi en tanke att experimentera med tankar om verklighetens natur. George Orwells 1984 används idag både som given referens i diskussionen om övervakningssamhället, och som manual för samhällsbyggena i Kina och Nordkorea. Margaret Atwoods hyllade The Handmaid’s Tale gav #metoo-rörelsen en förstärkande fond, och superdatorerna Skynet och HAL är jordnära referenser i olika TED-talks om farorna med AI.

Men till poängen: Att må dåligt av fiktiva dystopier är rent nys, och existerar fenomenet är det inte skydd utan större exponering som doktorn ordinerar. Kanske genren inte resonerar hos alla läsare, men förmågan att njuta av mörka framtidsscenarier är lite som att kunna bli glad av deprimerande musik, eller skratta förtjust och hejdlöst till skräckfilmer. Det är absolut inget konstigt med det – tvärtom är det ett tecken på att barnet är friskt.