Sju böcker för dig som vill börja läsa poesi

Vem har inte tvekat inför ett diktverk och tänkt att ”det här är säkert för svårt för mig”? Det är det inte.

Poesi har en ofta oförtjänt elitistisk och esoterisk image, och visst finns det diktsamlingar som kräver mer av läsaren än en enkel berättelse med början och slut. Men samtidigt kan en dikt också vara mycket mer kravlös.

Att bara försjunka i ord och meningar, och låta dem framkalla tankar, känslor och minnen är bland den mest avkopplande läsning man kan tänka sig. Glöm alla krav på händelsernas logik. Tidens linjära form är bara inlärd konvention. Dikten kan stanna klockan, sparka grammatiken utför stupet och upphäva tyngdlagen. Skönheten bor i själva bokstäverna, i att för en stund förstå poeten som om man alltid känt henne – och sedan släppa taget.

Kör man fast vänder man blad. Det går alltid att återvända. Det finns inte ett rätt sätt att läsa en dikt, det finns bara oändligt många. Tro på det du upplever. Är du redo? Här kommer några tips på böcker som kommer att göra dig till poesiälskare:

Strömsöborna

Rosanna Fellman (f. 1995) debutbok spränger idyllen: Blodet flödar, våldet, fettet, kroppsvätskorna. Här finns kastrationsångest och hat och avundsjuka, förvirring och fylla och tristess. Och genom att med titeln Strömsöborna ge sina karaktärer hemortsrätt mitt i idyllen gör Fellman gällande: ”Allt detta finns också, allt detta hör också hit.”

Fellmans poesi är influerad av spoken word och den samtida samhällsdebatten, stundvis avskalad och akut, stundvis frodig på gränsen till prosa. Hennes språk är influerat av finskan, hennes ansats bångstyrig – lite sådär som allt det svenska i Finland. Hyllade Strömsöborna har belönats med bland annat Vimmapriset.

Första raderna i boken: Dörren slamrar och mamma kommer in med matkassar. ’MAMMA! Pappa slog mig.”

White Monkey

I sin skarpa debut skriver Adrian Perera (f. 1986) med många röster, många jag. En mor från Sri Lanka som måste lämna sitt språk och sin familj och flytta ut bland åkrar och granar. En far från Finland som röker och talar med sina vänner: ”Förr var vi ett ärligt folk / vi menade vad vi sa och sa det sällan / Nu säger alla något hela tiden.” En mormor vars minne börjar skingras som röken efter palmbladen som bränns. En son – vems monkey är du?

Perera ger aldrig avkall på det motstridiga och komplexa, men uttrycker det alltid enkelt och rakt. Hans blick för människans självupptagenhet och klumpighet, ömhet, smärta, humor, undertryckt vrede: Den politiska dikten är tillbaka.

Första raderna i boken: Min mor säger att jag ska skriva ett förord. ”Säg att du inte menar något illa. Att du älskar Finland.” 

Potsdamer Platz – en dikt

Nu börjar vi snacka allvar vad gäller poesi. Ralf Andtbackas (f.1963) Potsdamer Platz tar oss till centrala Berlin, torget och trafiknavet med sin ödesmättad historia. Decennierna före andra världskriget tävlade Potsdamer Platz i urban lyskraft med Piccadilly Circus i London och Times Square i New York – 1945 låg allt i ruiner. I nästan trettio års tid skars området itu av Berlinmuren. Idag har torgmiljön återuppstått i radikalt förändrad skepnad. De äldre versionerna är sedan länge demolerade, men det förflutna är ändå osaligt närvarande.

Andtbackas elfte diktbok, som spänner över 400 sidor, är ett försök till orientering och inlyssning i minnet, glömskan, sönderfallet och det växande bruset. Rösten är på en och samma gång mänskligt vittnande och en syntetisk konstruktion – ju längre färden framskrider alltmer algoritmiskt modulerad. Vinnaren av Runebergspriset 2020.

Första raderna i boken: Ur varje tänkbar konfiguration reser sig ruinstaden. Sönderflutet ansikte, visirdelta av lilasprängda rännilar, löst dinglande vid sidan av käken en urtrillad öronsnäckamed fastgrodda vaxrester.

Anteckningar

”När de frågade W.H. Auden om poesin kan förändra samhället sa han nej, kan poesin förändra människonaturen, nej sa W.H. Auden. Men vad kan dikterna göra då? Tillåta oss att umgås med de döda, sa W.H. Auden, påminna oss om att glädjas en smula åt livet eller åtminstone uthärda lite bättre, hålla oss sällskap en stund.”

I sitt diktverk Anteckningar sörjer nyblivna Akademieledamoten Tua Forsström (f. 1947) sin bortgångna yngre släkting, och undrar vad man gör av kärleken som blev hemlös. Magiskt tänkande är en självklar överlevnadsstrategi i dikternas verklighet.

Första raderna i boken: Minns du ännu när du var ett barn och gick med oss samma väg dag efter dag? Det var en liten fors som brusade så starkt, och berget stupade i vattnet. 

solen går ner det verkar omöjligt

Peter Mickwitz (f. 1964) experimentella diktsamling består av åtta gånger åtta dikter, skrivna under åtta dagar. Texterna är oredigerade och skrivprocessen förbjöd omskrivningar och ändringar. Vad händer när man skriver så här och varför överhuvudtaget göra det? Mickwitz avslutar boken med en essä som bland annat svarar på de frågorna, men också diskuterar språk och poesi mer allmänt.

Vi ger ordet åt Hufvudstadsbladets recensent: ”Ett välkommet tillskott i ett författarskap som länge har präglats av avsiktliga stilförnyelser och experiment. I sin poetiska pratighet sätter Mickwitz sig själv på spel, och ger därmed ytterligare ett uppfriskande motgift till skitpratet.”

Första raderna i boken: I framtiden kommer framtiden fortfarande inte att finnas jag går härifrån jag kommer inte tillbaka allt ljust vasst och glittrande och jag förstår allt. 

(med eget namn, utan namn, ditt namn)

Verklighet, fantasier, föreställningar ur vilka dikten föds. Eller – ur själva skrivakten? Vad sätter språket i rörelse? Där kan man börja. Agneta Enckell (f. 1957) vill förstå föreställningarnas, verklighetens och fantasins roll som igångsättare och se vad som händer med dem medan man väntar (skriver).

(med eget namn, utan namn, ditt namn) är en diktbok om att gestalta en inverterad väntan, om födelsens gåtfullhet, möte och skillnad, kärlek och begär. Om att vara på väg genom ett hål, eller om att närma sig land, springa över bron, att lägga sig ned som ett fågelhjärta. Om tid och samtidighet, om väntans och språkets vågrörelser. Om regnet som inte kommer, och om en mor som sjunger för sin son. Den består av verklighet, av föreställningar, drömmar och språk. Uppmärksamhet.

Citat ur boken: Att närma sig land, springa över bron, att lägga sig ned som ett fågelhjärta.

tecknar snö

Salivspår och snö tynger sidorna. Poeten Lina Bonde (f. 1990) tecknar och frågetecknar i snön som fortsätter att falla över stillastående normer, minkburar och tågräls. I denna bultande debut möter läsaren ett jag som berörs av uppväxtens österbottniska landsbygd, det snötäckta landskapet, men också av Berlin som erbjuder flera sätt att finnas till på. En forskande blick på vardagen blandas med lustfyllt sex. Bonde tänjer på språkets gränser och låter läsaren bli del av det. Kroppsliga erfarenheter uttrycks genom skiftningar i språket: bygden blir blygden och drömmer blir mardrömmer.

tecknar snö är en visuell och oblyg poesidebut om minkar, homosexualitet och det största: att inte höra hemma någonstans men ändå kanske hitta hem. Dikterna kännetecknas av en lyhördhet för exakt tid och plats och en skärpa i det oförväntade. tecknar snö är också ett ambivalent kärleksbrev, en ostämd serenad till hembygden.

Citat ur boken: tassar mot /  hennes hud / bränner läppar / kafferep / karaoke över snön / låter kropparna svalna / hårsäckar luftas /fäster / ett ögonlock.