Fagerholm och Itkonen nominerade till Nordiska rådets litteraturpris 2020

Förlagets författare Monika Fagerholm och Juha Itkonen är två av kandidaterna till Nordiska rådets litteraturpris 2020. De nomineras för sina romaner Vem dödade bambi? och Allt ett under som kommer på svenska hos oss i höst.

Motiveringen för Monika Fagerholms roman Vem dödade bambi? lyder bland annat:

Vem dödade bambi? är Fagerholms sjunde roman. Den är mer koncentrerad till formatet än hennes tidigare, och kretsar kring en gruppvåldtäkt begången av till synes välmående ungdomar i ett litet burget samhälle, Villastan, inte långt från Helsingfors. Fokus är inte på våldtäkten i sig, utan på det som händer före och efter den. Romanen är en tät väv av berättelser, minnen, dialoger och kulturella referenser. Persongalleriet är brett.

Främste aktör vid övergreppet är Nathan, ende son till Annelise och Albinus Häggert, bägge med höga samhälleliga poster. Familjen kraschar efter våldtäkten. Offret, Sascha Anckar, stammar från villastadens välgörenhetsinrättning Grawellska och dör något år senare i en överdos i USA. Våldtäkten är Nathans hämnd för att hon dumpat honom. Sascha vill inte gå till rätten och tiger som muren, men på ett typiskt fagerholmskt vis ”talar” hennes kamera, på den finns bilderna som togs under övergreppet kvar.

Någonstans i denna väv av på-pricken-talspråkliga repliker, återkommande refränger, popkulturella referenser, avbrutna meningar, betoningar, parenteser och citat finns en hård sanning som påverkar personerna hur mycket de än försöker värja sig mot den:

Så i bitar att det gjorde ont.
Gör ont.
Men sanningen… sanningen… i form av berättelse
En sann berättelse förutsätter något slags kitt som håller ihop alltsammans – den där skröpligheten, alla bitar –

Den som fotograferade våldtäkten och vidkänns sanningen är Nathans barndomsvän Gusten Grippe. Gusten kan ses som bokens huvudperson. Till skillnad från de tre andra förövarna känner han skuld. Ett av bokens kraftfält är hans inre kamp för att kunna leva med övergreppet som han deltog i, men av rätten frikändes från. Efter en tid på mentalsjukhus hittar han den unga oskyldiga kärleken och gör trevande försök att skriva och skådespela. I romanens nu har han ändå landat i en enslig tillvaro som ”mäklaren från helvetet”.

Under sina planlösa joggingrundor i villastaden stöter Gusten inte bara på Nathan och ungdomskärleken Emmy, utan också klasskamraten Cosmo. Cosmo deltog inte i gruppvåldtäkten men planerar en film om den, ”Vem dödade bambi?” Som den ”entrepreneur at heart” Cosmo är, spolar han ändå snabbt de planerna när Nathans förmögne far i en bitande satirisk scen träder in som ägare av filmbolaget. Nu är det i stället det fartfyllt dystopiska filmäventyret ”On the Other Side of the Rainbow” som gäller!

Fagerholm drivs av ett raseri mot det nyliberalistiskt präglade, patriarkala samhället, dess ytlighet, självcentrering, narcissism och brist på kommunikation och värme. I centrum för hennes intresse står de samhälleliga och mentala strukturer som gjorde våldtäkten möjlig, och alldeles särskilt strävan att förneka dess betydelse. Med Nathans mors Annelises ord: ”Nu ska vi vända blad och en vacker dag har vi vänt så många blad att ingenting av det här har hänt.”
Det oförstörda hos personerna, även de fyra förövarna, skrivs också fram i boken, i minnesbilder av kärlek, vänskap och en levande strävan efter äkthet,

… flickan, den unga kvinnan, som var hon – utan berättelse, ingen kamera som fotade henne, kvinnan bara.

Något som fanns före oskuldens död och som det går att återvända till, tro på och hämta kraft ur. Ge plats åt i nuet, och i berättelsen. Vem dödade bambi? spelar som ett intensivt och rörligt musikstycke på läsarens tankar, känslor och associationer och lyckas trots sin rasande frenesi skapa ett hopp om att en annan och vackrare värld också vore möjlig.

Fagerholm drivs av ett raseri mot det nyliberalistiskt präglade, patriarkala samhället, dess ytlighet, självcentrering, narcissism och brist på kommunikation och värme.

Motiveringen för Juha Itkonens roman Allt ett under lyder:

Krisen får sin början mitt i vardagen, med en lycklig man och väntan på familjens tredje barn. När Roses graviditet är nästan halvvägs, ligger plötsligt fostrets liv i vågskålen och föräldrarna ställs inför ett orimligt val. Tragedin rubbar deras förhållande och får allt som känts säkert att bli skört. De lever nu sin vardag i ständig fara, inte i säkerhet. De är tvungna att nöja sig med ”en stor osäkerhet och ett litet hopp”.

Ihmettä kaikki (Allt ett under, Förlaget, utkommer i september 2020, övers. Camilla Frostell) är en familjefars gripande intima och intensiva beskrivning av ett långt undantagstillstånd, en olidlig osäkerhet, som sätter såväl kärleken som själva livets skörhet och styrka på prov. Berättelsen börjar med det lilla ofödda barnet och fördjupas i Itkonens händer till en imponerande inre reflektion över lycka och sorg, kärlek och föräldraskap, trons och guds möjlighet, hopp och överlevnad – mänsklighetens centrala frågor konkretiseras akut, smärtsamt och på näravstånd.

Ett starkt genomgående tema i verket är kommunikation: att upprätthålla den och risken för att den bryts. Den tunga livssituationen öppnar en avgrund mellan makarna, för även om nöden och sorgen är gemensamma, är upplevelsen djupt personlig för dem båda. Itkonen beskriver skickligt ur faderns synvinkel hur det känns att stå vid avgrundens ena kant och långt borta på den andra skymta sin fru. Rörande enträget försöker berättaren hålla kanalen öppen även i de svåraste stunderna: han söker kontakt genom att prata, beröra, skriva ett brev. ”Jag är inte din fiende, jag är din man.” När krafterna håller på att tryta och Rose är nära att försvinna ner i sin utmattade verklighet, tar mannen stöd i sin roll som stöttare och den som håller igång vardagen. ”Ser Rose att den jättelika sorgen ligger ovanpå mig som en människoskepnad och att jag inte har krafter nog att välta den av mig? Jag vill inte att hon ser det. Hon får inte se det. Jag får inte vara ledsnare än hon.”

Romanen består av två delar, av vilka den första slutar i sorg, på bastulaven och i hemmets värme. Det som skett har satt sina spår: ”Jag vet inte om jag någonsin mer kommer att våga gå någonstans härifrån.” I verkets andra del bara fortsätter den plågande berg-och-dalbanan. I detta nya undantagstillstånd, åter invid ett skört liv, stretar paret på mellan familjens vardag och neonatalavdelningen. Småningom spirar dock ett försiktigt hopp. Det sker mirakel. Därmed är vi i slutet av romanen fortfarande mitt i det vardagliga livet, men i ett lugnare tillstånd som nu omfattar den paradoxalt trösterika vetskapen och erfarenheten att ”människan ständigt är i fara”. I den olidliga osäkerheten går det att finna en väg till att stå ut med osäkerheten; det måste man, annars går det inte att leva.

Nära livet och döden är människan som bräckligast och känsligast: det råder en samtidig dimma och klarhet. Dit tar Itkonen sin läsare – modigt och ärligt, mot det svåra, smärtsamma och osäkra. Det är beskrivande för författarens skicklighet att han suveränt lyckas kombinera skarpsynt och analytiskt iakttagande med oerhört berörande och intimt berättande. Resultatet är denna roman som i alla sin oräddhet är så omskakande känslofylld.

Juha Itkonen (f. 1975) gav 2003 ut sin uppmärksammade debutroman Myöhempien aikojen pyhiä. Därefter har han publicerat flera romaner, av vilka Anna minun rakastaa enemmän (2005; Låt mig älska mer, Albert Bonniers Förlag 2008, övers. Camilla Frostell) fick det finska Statspriset för litteratur. Itkonen har därtill fått bland annat Kalevi Jäntti-priset för unga författare och hans verk har varit nominerade till såväl Runebergspriset som Finlandiapriset. Utöver romaner har Itkonen skrivit en novellsamling, skådespel och en barnbok. Hans nyaste produktion inbegriper reseboken Minun Amerikkani (2017), Ihmettä kaikki (2018) samt Juha Itkonens och Kjell Westös gemensamma 7 + 7, Brev i en orolig tid (2019).

Alla övriga kandidater hittas här!