När världen kom på besök

Avstängda gator, militärt beväpnad polis och bullrande helikoptrar har prövat stadsbornas nerver under senaste veckor – förra veckan var det Putin och denna vecka EU:s 27 utrikesministrar som invaderar Helsingfors. Och vad gäller Putin var trafikkaos bara ytan av eländet – hans expansiva roffarpolitik har också gjort Helsingfors musikliv betydligt fattigare. 

Många helsingforsare brände sina bildliga proppar över de pompösa säkerhetsarrangemangen kring president Putins besök i huvudstaden förra veckan. Bilar stoppades, spårvagnar stod stilla och hela kvarter isolerades medan spaningsflyg loopade på låg höjd och helikopterbullret lade en ljudfond av akut oro till spektaklet. Provokativt maskerade, svartklädda och militärt beväpnade stod de inhyrda kravallpoliserna från landsorten och hindrade stadsborna att ta sig fram. Intrycket många fick var att ändamålet med det överdrivna pådraget mer handlade om att signalera makt och kontroll, än att trygga säkerheten för ”Napoleon från Kreml”. 

Det känns fjärran nu, men det fanns en tid då världen hyllade Vladimir Vladimirovitj Putin som Rysslands lysande framtid. Under sina första år som president, i början av millenniet, såg den tidigare KGB-spionen ut att fortsätta på Gorbatjovs och Jeltsins glasnost, förpassa gamla fördomar till historien och för första gången i historien styra Ryssland mot en fri demokrati,  marknadsekonomi och rättsstat. Kalla kriget var över, den politiska historien hade nått sitt slut och Moskva skulle bli kompis med väst och världen. Det talades till och med om ryskt EU-medlemskap. 

Men tigern är ett randigt djur, och makten smakar bäst outspädd. 

Beställningsmordet på den regimkritiska journalisten Anna Politkovskaja 2006 var en tydlig signal om vart det barkade, och kriget mot västtillvända grannstaten Georgien i augusti 2008 fick till slut blodet i bägaren att rinna över. FN, USA och EU fick senast nu inse att Putin inte var den St. Wentzel man hoppats på, och det nya, politiskt mogna Ryssland var en illusion. 

Kreml blev åter paria i världspolitiken och en allt mer bitter Putin har sedan dess gett upp alla försök att ens lämna skamvrån. Ytterligare beställningsmord på kritiker och politiska utmanare följde, och med ockupationen av Krim våren 2014 valde Putin att hellre bjuda sina medborgare på en kalorifattig diet av nationalistiskt blodsvall, än fungerande handelsrelationer med utlandet. Samtidigt med den självorsakade isoleringen eskalerades den paranoida retoriken om hur världen hatar Ryssland, och arrogansen i diplomatin trappades upp hos både Putin själv och hans slägga till utrikesminister, Sergej Lavrov

Som närmaste granne drabbas Finlands export allvarligt varje gång som domarn blåser för rysk utvisning, men det att Putin gjort sitt land till en de facto no-go-zone har ledsamma följder också för vår import. Av livemusik, främst.  

Under 1990-talet och ännu i början av millenniet låg St Petersburg, Moskva och ett dussin övriga ryska miljonstäder öppna och ivriga för västliga impulser, det gjordes stora investeringar och kulturrelationer som vissnat under sovjettiden började långsamt utvecklas. Turnerande pop- och rockband från Europa och USA började pricka in nya städer, som tidigare legat bakom järnridån, på turnéschemat. För Finlands och särskilt Helsingfors del var den nya ryska gryningen både en ekonomisk och kulturell jackpot, för det innebar att många intressanta artister, särskilt i det mellanstora och lite alternativa segmentet, som inte annars hade prickat in Finland på turnéschemat, nu hade en god orsak att plita ner också Helsinki mellan showerna i Stockholm och Piter. 

Det var rockklubben Tavastias långvariga, legendariska chef Juhani Merimaa som öppnade ekvationen för mig under en intervju för många år sedan: I Stockholm finns det oftast en publik för nästan vilket band som helst, så det lönar sig alltid att ratta turnébussen upp dit. Men att sedan ta sig vidare till Finland kräver antingen flyg eller färja, och två–tre extra dagar av löner för turnépersonalen. I vår – i och för sig underbara – tid av gratis musik online lever banden av att spela live, och det är inte alla som har de ekonomiska marginalerna att slösa tid och profit på en keikka för en så liten marknad som vi trots allt är. 

Så länge Putin höll sig på mattan och de ryska storstäderna drog folk till konserter var det vettigt för vem som helst att göra en avstickare hit, men utan draghjälp är vi Ultima Thule, bortom varggränsen, den sista utposten, en gudsförgäten avkrok och parentes på kulturkartan. Sin geopolitiska situation kan man inte välja, som Paasikivi lär ha sagt, men hur mycket jävla otur ska man inte ha för att hamna bredvid Ryssland? En evigt obstinat tonåring som surar, super och visar fingret åt alla på stan, hotar oskyldiga förbipasserande med stryk och bara vägrar ta hand om sig själv, vägrar äta ett varmt mål mat och sova ut en natt, och i stället injicerar skitigt polskt amfetamin mellan tårna, och ligger vaken och svär över alltings orättvisa. 

Demonstrationerna för rättvisa val och demokratisk tillräknelighet som pågått i Moskva under senaste veckor visar att det inte bara är helsingforsare som är trötta på restaurang Kremls enahanda meny av ihålig nationalism och patetiska maktuppvisningar. 

Ska vi någonsin få se ett välmående Ryssland som vill växa socialt, kulturellt och ekonomiskt, måste förändringen komma från de ryska medborgarna själva. Alla de ryssar – och de är många och blir fler – som orkar fortsätta påminna varandra om det illegitima, absurda och människofientliga i att sätta en småväxt, kallhjärtad mördares väl och ve framom ett fritt och öppet samhälle och kultur, förtjänar den djupaste bugning. 

Vi håller inte andan, men tummarna. En dag spelas det rock i Moskva igen.

PS. Tips för finsktalande: Lyssna på vår författare, ambassadör René Nyberg berätta om sina minnen från diplomatåren i Sovjetunionen och Ryssland i dagens Yle Ykkösaamu