Janne Strang: Konstvärlden är bananas

Janne Strang
Janne Strang

Kompromissar marknadsekonomin ”Den Äkta Konsten” eller är konsten den enda vettiga kapitalismkritiken vi har kvar? Ja, och ja.

När den italienska konstnären Maurizio Cattelan i början av december tejpade upp en banan på väggen under Art Basel-utställningen i Miami Beachs mässcenter, var det i sig ett spännande konstnärligt ställningstagande med referenser till Yoko Onos konceptkonst och Andy Warhols industrialistiska estetik. Också den nonchalanta ”upphängningen”, en remsa silvertejp rätt över den avlånga frukten, underströk det sardoniska förakt Cattelan verkar hysa för galleristers koketterier och konstvärldens ansträngda elitism.

Verket, som Cattelan döpt till The Comedian, kunde ha blivit en ytterligare halvimpotent rallarsving mot konstetablissemanget och kritikerna, men när han prissatte den upptejpade bananen till sanslösa 120 000 dollar, var det inte bara publikens känsla för rimlighet och konstvärldens estetiska tålighet han utmanade – i kikarsiktet kom nu också kapitalismen, och dess ibland osunda inflytande på konsten.

Som för att bevisa konstens absurda relation till pengar, blev The Comedian såld hela tre gånger för summor upp till 150 000 dollar. Och kanske hade också den nyheten stannat inom konstvärlden och bananen arkiverats i mappen för halvintressanta provokationer, om inte Cattelanis vän och kollega, performansartisten David Datuna, vandrat upp till konstverket i Miami, tagit ner den överprissatta frukten från väggen, skalat den och ätit upp den.

”Jag älskar Cattelans konst. Så läcker!”, skrev Datuna på Instagram.

Nyheten spred sig som flunsa i november och penetrerade mainstream-medierna över hela världen med kroken att en tokig konstnär ätit upp en banan värd en mindre stadslägenhet. Talkshower och nyhetsankare la sig i brygga för att imitera sina tittares förmodade upprördhet och oförstånd – ”ne-ej, jag förstår inte hur en banan kan vara värd så mycket, inte jag inte, har världen blivit alldeles tokig, hö-hö-hö!” Att förklara för dem att de tre samlarna som köpt varsitt ex av The Comedian inte åkte hem med en banan och en bit tejp från Miami, utan äkthetsintyg och kvitton signerade av Cattelan, hade sannolikt bara förstört showen.

Några dagar senare meddelade mässcentret i Miami Beach att bananen – den som ersatt Datunas spontana mellanmål alltså – inte längre ställs ut på grund av ohanterbar publiktillrusning. Art Basel hade fått en hit de aldrig räknat med, och absolut inte var beredda att handskas med.

The Comedian var inte Catellans första provokation som fått genomslag i medierna. I september blev hans skulptur America, en fullt fungerande toalettstol i arton karats guld stulen, då den lånats ut från sin permanenta plats på New Yorks Guggenheim-museum till Blenheim Palace på den engelska landsbygden. De skyldiga är fortfarande på fri fot, vilket sannolikt gläder konstnären som kommenterade stölden av den fem miljoner euro dyra byttan med orden: ”Jag har alltid gillat filmer om rånare, kul att få vara med i en. Hälsa dem att jag gärna vill höra hur det känns att kissa på rent guld.”

I andra änden av flärden och världen sett från det soliga Florida, befinner sig galleri Kosminen i det grådaskiga Helsingfors tidigare hipsterstadsdel Rödbergen. Här är prislappar på ens tre- eller fyrsiffriga summor ovanliga, allt är gratis för såväl besökare som utställare, och galleriet tar ingen kommission för sålda pjäser. Konstkritikern och Kosminen-aktivisten Helen Korpak beskrev nyligen i en kolumn för Hufvudstadsbladet hur fantastiskt det är att få upprätthålla ett konstgalleri ”bortom marknadsekonomins regler”.

Nå, helt bortom pengar är man inte – galleriets finansieras generöst av tre stiftelser fram till år 2022, då verksamheten på Kosminen enligt Korpak kommer att läggas ner, eftersom man ”inte har intresse att utveckla vårt ideologiska koncept i en vinstdrivande riktning”. Förutom det uppenbart ansvarslösa i att inte ens försöka utveckla en hållbar verksamhet av de resurser man tilldelats, kan man påpeka att det nog inte finns någon risk att ett indiegalleri i Helsingfors plötsligt skulle börja driva vinst, och verksamheten därför korrumperas. Men vad Korpak kanske avser är att man inte vill handskas med pengar alls, inte låta ekonomiska bryderier besudla den rena konsten.

Det är förstås en förljugen idé – Kosminen är precis lika involverat i och bundet av ”marknadssamhället” som vilket annat galleri som helst. Bara för att pengarna inte kommer från privata samlare med feta plånböcker som kan strö tusenlappar över banankoncept, utan från allmännyttiga stiftelser, är man inte ”mer fri” från ekonomins inflytande över konsten. Det är samma villkor överallt, vare sig man ser eller känns vid pengaflödet som går igenom verksamheten eller inte. Hyror, löner, resor, pennor, elektricitet, golvtvättmedel och vernissageviner betalas inte med skisser i gouache eller en feministisk performans, och gör de det så är det i förhållande till monetära värderingar av verken.

Korpaks kommunistiska konstutopi är förstås varken otänkbar eller klandervärd i sig, man kan absolut vara av åsikten att någon rik ska finansiera det man gör, och betrakta sitt eget bidrag till samhället som något av en mer eterisk investering. Personligen anser jag också att konst och kultur kunde tilldelas en större andel statsmedel än de idag får, men jag invänder samtidigt mot uppfattningen att man kan träda ut från marknadens spelfält. Att tro det är att bedra sig själv. Kapitalismen är inte ett slutet system som fungerar där och där, men inte här. Marknadens naturhistoria är människans naturhistoria. Vad vi däremot kan debattera är vilken institution som har ett sundare förhållande till ekonomi och konst – är det Art Basel eller Kosminen? Bägge framstår för mig som absurda extremer, och den allra största delen av all kulturproduktion är också en balansgång mellan intäkter och försäljning å ena sidan, och mecenater och stödpolitik å den andra. Att sträva till att utrota den eller andra av ideologiska skäl kommer inte i längden att vara hållbart.

Det är också sant att konstvärlden, som den illa övervakade laissez faire-liberala marknadsplats den är, blivit ett viktigt forum också för den mörkaste sidan av global kapitalism – pengatvätt. Då världens hittills dyraste konstverk Salvator Mundi, förmodat målad av Leonardo ca 1500, bytte ägare på Christie’s auktion i New York i november 2017, uppgick tavlans värde till 450,3 miljoner dollar. Köparen var Saudi-Arabiens kronprins och de facto statschef Mohammad bin Salman och säljaren den ryska oligarken Dmitry Rybolovlev, som bara tre år tidigare förvärvat målningen för anspråkslösa 127,5 miljoner dollar. Vad som orsakat tredubblingen av värdet? Ingenting, utom det faktum att någon var villig att betala. Teorier har cirkulerats om att luften i prissumman var en dold överföring från vissa oligarker i USA till sina sanktionsdrabbade kolleger i Ryssland, och vänskapen mellan Donald Trump och bin Salman är bara bensin på konspirationslågorna.

Till mysteriet hör också att ingen idag vet var tavlan finns. Den skulle ställts ut vid öppningen av Louvrens filial i Abu Dhabi redan två år sedan, men dök aldrig upp. Vissa påstår att de sett den hänga på väggen ombord på bin Salmans lyxjakt, andra påstår att den 66×45 cm stora valnötsskivan är deponerad i ett schweiziskt bankfack.

För att komma åt den svarta kommersen inom konstvärlden gjorde Europeiska Unionen det som en byråkrati gör bäst – ålade enskilda konsthandlare, i praktiken också konstnärer som själv säljer sina verk, att bevaka sina kunder. Syftet är att komma åt illegala transaktioner och skattefusk, men att konstnärer nu blir ansvariga att garantera att den som köpt deras verk (om värdet överstiger 10 000 euro) verkligen är den de uppger sig för att vara, togs inte emot med någon glädje precis. Helsingin Sanomat intervjuade i veckan den finska konstnären Kimmo Schroderus, som ekade något av samma sentiment som Helen Korpak, om än med en lite försonande kläm:

”När jag på 1990-talet kom till Bildkonstakademin ville jag bara bli konstnär. Men de gjorde mig först till magister, sedan till företagare och nu ska jag visst bli konsthandlare också. Inget av det ville jag, men det är så här det går.”

Jepp. Det är så det går. Och vill man kritisera systemet, finns det två vägar – att sätta käppar i hjulen för sig själv, eller tejpa upp en banan på väggen.

1 x Scelerisque ullamcorper pretium condimentum montes justo risus lagd i varukorgen.
Fortsätt handla Till kassan